Vi var hemma hos min farfar i Norby förra helgen för att fira hans födelsedag. Mitt bland alla grånade fotografier, små medaljer, smycken och andra gamla ting hittade min brorson någonting häpnadsväckande.
Försiktigt rörde han med fingrarna över kanterna på de hårda plastfodralen som stod uppradade i ett ställ, och förbryllad vände han sig om och tittade på oss andra i rummet.
– Vad är det för någonting, frågade han eftertänksamt.
Han är fyra och ett halvt år gammal min brorson och har ingen aning om vad cd-skivor är för någonting. Ointresserat vände han på klacken när jag förklarade att man lyssnade på musik på sådana där förr i tiden, och förmodligen sorterade han in det i historien som något från dinosauriernas tid.
Jag trodde inte att det var dags att bli nostalgisk kring cd-skivorna riktigt än, men tydligen. Efter frenetiskt spolande mellan låtarna på kassettbandens a- och b-sidor minns jag det revolutionerande i att fritt hoppa mellan spåren på min första skiva. Jag valde med omsorg bland skivbutiken Musikörats till synes oändliga utbud, och till slut föll valet på New Kids on the Block. Det avgörande blev att killarna på omslaget hade coola kepor. Då var det var tidigt 90-tal, och jag var helt övertygad om att jag aldrig skulle överleva denna otroliga uppfinning.
Minidisc kom och gick kring millennieskiftet, och det fanns fortfarande inte på kartan att varenda skivbutik skulle ha bommat igen drygt tio år senare, och att en cd-skiva skulle vara föremål för antikrundan i kidsens ögon.
Vila i frid cd-skivan, för din stund är kommen redan nu. I bilen på väg hem från farfar tar brorsonen nämligen fram en läsplatta och börjat vant navigera bland youtube-klipp från sina favoritbarnprogram. Han har redan glömt det där konstiga gamla som stod och samlade damm hemma hos gammelfarfar.
MISSA INTE: Joakim Malmberg och Erik Janssons nya blogg och podcast, som du hittar HÄR.