HENRIK SUNDBOM: Blir du lönsam... eller bara bildad?

KRÖNIKA. Med jämna mellanrum trillar det in rapporter och artiklar om framtidens arbetsmarknad, och dagens lönesituation. Kvällstidningarna listar de hetaste branscherna, respektive de säkraste vägarna till arbetslöshet. Två klick bort hos tabloiderna finns allt man behöver veta för att göra sina val, och allra bäst vet naturligtvis gratistidningarna.

Nu senast handlade det om livslönestatistik från SACO. Akademikerfacket har listat en rad yrken föregångna av både långa och avancerade utbildningar, vars utövare under hela sina yrkesliv tjänar mindre pengar än vad de gör som helt saknar eftergymnasial utbildning. På listan återfinns bland annat arbetsterapeuter, bibliotekarier och lärare.

Det är med skepsis jag tar mig an statistiken. Varifrån kommer siffrorna? Kan man verkligen mäta en utbildnings värde i pengar? Jag kommer på mig själv med att helgardera mig, och försvara något som jag tycker är helt fel. Utbildning måste löna sig. Med nya, klarare blickar ögnar jag genom listan ännu en gång. Försöker se de stora sammanhangen.

Det tar inte många sekunder förrän jag inser vad det är som gör mig så arg: Samtliga yrken på listan är så gott som helt utlämnade till den offentliga sektorn. Ingen kan komma och skylla på marknaden, konkurrens eller internationell lönestandard! Vi talar om sjuksköterskor med fyra år av universitetsstudier i ryggen, som hade tjänat på att skippa tentaplugg och studielån för att istället arbeta som undersköterskor. Vi talar om socionomer, som knappast har alternativet att starta eget och bedriva en liten lönsam socialsekreterarmottagning på fashionabel adress.

Status kan sannolikt inte separeras från den uppskattning man visas i form av lön, och det är inte särskilt förvånande att akademiska professioner allt mindre tycks betraktas som högstatusyrken. Frågan är hur stark den ideella drivkraften, och törsten efter förkovran är hos det svenska folket? Hur stark är arbetslusten och den personliga utvecklingen för en bibliotekarie värd i reda pengar? Hur billigt är högutbildade människor egentligen beredda att sälja sig till det offentliga? Och framför allt, hur vågar man testa gränserna?

Utan hjälp från tabloiderna hittar jag statistik från OECD, som berättar att svenska lärarlöner, med hänsyn tagen till köpkraft och nationella valutor, är knappt hälften så höga om schweiziska. Så lyckas också Schweiz locka samhällets toppskikt till den offentliga sektorn. Det är med självrannsakan och eftertänksamhet våra politiker borde fråga sig om vi lyckas med det i Sverige. Och i samma andetag vore det klokt att fråga sig om lönedifferentiering verkligen är en svordom?

Henrik Sundbom: Blir du lönsam... eller bara bildad?