Att korsa över
Gräset kan faktiskt vara grönt även på andra sidan, skriver Simon Bendelin.
Foto:
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Förändringen var inte heller lika skrämmande som jag trodde när jag fortfarande pluggade. Arbetslivet sågs mig som en mörk, dimmig framtid, avlägsen men oundviklig, ett uråldriga bergens berg. Men även en föga lockande hägring dunstar bort när man nalkas den visar det sig, och nu ler jag åt min forna oro. Att jobba måste inte vara ett ok, ett ekorrhjul, en boja. Det kan faktiskt vara helt okej. Och man bör inte underskatta känslan av att ha ett verkligt ansvar, och att vara en tillgång till samhället istället för en börda.
Länge var jag övertygad om att enbart ett jobb som förändrar världen skulle vara tillräckligt stimulerande för mig. Så tänker jag inte längre. Jag inser nu att varje människa gör sitt inom sina ramar, varje individ spelar sin lilla biroll, och det är enbart det gemensamma resultatet som till slut gör skillnad ändå. Det är inte en deprimerande tanke, tvärtom! Vilket sprakande skådespel är det inte vi är del av, och hur viktig är inte varje liten rollfigur?
Jag förnekar inte att jag redan saknar möjligheten att kunna stänga av mobilens larm, när det väcker tidigt varje vardagsmorgon, och välja att ta ansvar en annan dag. Självklart kan jag sakna den bekymmerslösa känslan i skuggan under kunskapens träd (notera hur jag redan romantiserat min studenttid in absurdum). Men jag vill berätta att gräset på den andra sidan, som tedde sig så grått och trist, alltjämt kan vara grönt ibland, tro det eller ej. Dessutom gäller mitt kårleg åtminstone några månader till.
Simon listar...
... tre saker att se fram emot:
- Att få pengar varje månad som inte bara är till låns.
- Att få ge något tillbaka, vilket ger ett godare samvete.
- Att verkligen vara ledig när man är ledig.