I helgen var jag på kräftskiva i Sunnersta. En riktig pangfest med skratt, sång, lekar och dans. Mitt bland alla Uppsalabor och gamla gymnasiekompisar hade en göteborgare nästlat sig in, och när han efter middagen utbrast i en hyllning till den lyckade festen satte han verkligen huvudet på spiken.
– Det här är så himla roligt. Alla bara dansar och ingen frågar varandra vad man jobbar med.
Det var bara en glädjeyttring, men omedveten om det lyckade han ge en ganska tänkvärd definition av en bra fest. Ni vet när konversationerna bubblar obehindrat och alla är helt enkelt för upptagna med att ha kul för att ägna sig åt vanligt kallprat om jobb eller vädret.
Jag har tidigare insett att jag inte har full koll på vad många av mina äldsta och bästa kompisar pysslar med till vardags. Det kan tyckas arrogant och verka som att jag är en dålig lyssnare som inte vet vad mina vänner gör. Men så är inte fallet. Jag tror snarare att det faktum att jag inte har någon koll på deras jobb kan ha en del i att jag betraktar dem som mina närmaste. Den typen av frågor dyker helt enkelt aldrig upp. Vi ger oss direkt på att ha kul i stället.
Det var dock först när göteborgaren på festen ansåg att det var befriande att slippa prata om sitt jobb som jag insåg att min definition av nära vänskap är exakt samma som definitionen av en lyckad fest. Givetvis är vänskap mer än en fest, och det är ju inte som att jag bara träffar mina kompisar på olika kalas. Ibland är vi hemma och tar det lugnt också, men då ägnar vi tiden åt att prata om hur kul det var senast vi hade det så där kul.
Det kanske låter ytligt och enkelspårigt, men det bygger ju på att jag innerst inne vet att de finns där för mig den gången jag behöver det och vice versa. Och så länge allt flyter på någorlunda känns det ändå ganska sunt att kompishänget får vara en tillflyktsort från vardagen och vännerna får fylla rollen som ett livets rolighetsforum.