Jag tror inte på något sätt att jag är ensam om det här, men herregud vad jag är torsk på Instagram. Bild-mikrobloggen har fullkomligt slukat mig, och min besatthet av att följa hur många likes mina alster får är att beskriva som ett psykiskt sjukdomstillstånd. Men mitt i denna bisarra virtuella värld finns också ljusglimtar. Så som insikten om kärleken till min hemstad.
Det är nämligen så att Uppsala är en extremt bra Instagram-stad. Alltså inte så att vi som bor här skulle vara bättre än andra på att instagramma, men staden är tacksam att agera i när man ger sig ut på jakten efter fläckfria vyer.
Ta bara Domkyrkan som exempel. Inte bara dess magnifika arkitektur, men hur den rent geografiskt är placerat upphöjt över stadskärnan. Kyrkan fullkomligt vrålar ”Fota mig” både från Jernbron och från Gamla torget. Ja, längs hela Östra Ågatan egentligen.
För att inte tala om Slottet som i sin rosa skrud mot den blåa himlen skapar färgkontraster som gör filter överflödiga. Och att från borggården fota ut över Botaniska Trädgården i solnedgångens motljus är en given like-raket.
Alltså, om ni tror att jag inte förstår att de flesta städer har sina instagram-smultron så missar ni poängen. Det är klart att det går att hitta bilder var man än råkar bo, men ur det växande behovet av socialmedial bekräftelse växer också förälskelsen till Uppsala. Man brukar ju säga att det är svårt att uppskatta skönheten i staden man bor i. Att man blir hemmablind, och tar sin stad för givet. Det finns en sanning i det, för där jag gått och sparkat grus och tittat ner i marken förut ser jag mig nu omkring och spanar med falkblick. Visserligen för att hitta nya motiv att vräka ut i sociala medier, men det är först nu och tack vare det som jag har förstått att det är en förbannat vacker stad vi lever i.