Joakim Malmberg: Alla vill gå på hemmafester, men ingen vill ha dem

Det var med en nostalgisk och upprymd känsla som jag begav mig av mot Norby för att gå på 25-årskalas förra helgen. Minnen kom tillbaka från de otaliga gånger när vi satt och tryckte hemma hos en kompis på helgerna tills det dök upp tips på någon som hade föräldrafritt och skulle ha fest.

Vi var ju aldrig bjudna, men vi kilade fast var sitt 6-pack folköl på pakethållarna och cyklade till typ Gamla Uppsala för att krascha någon stackares party. Vi kom inte in på krogen och var i princip beredd att gå över lik för att få festa, eller ja cykla genom halva stan i snålblåst i alla fall.

Några år har gått sedan dess och läget är lite annorlunda. Dels var jag bjuden på festen i Norby, och slapp nästla mig in under täckmanteln att jag var någons kompis-polares- bästa vän. Dels är det befriande att, efter några år av att ha testat vingar i stans uteliv, ge sig tillbaka till strumpdans på vardagsrumsparkett, lite för starka egenblandade groggar och klassiskt kökshäng.

Kanske just för närheten till glada ungdomsminnen. Förnöjt dunkar vi varandra i ryggen när vi spelar opretentiös musik tills högtalarna spricker och över att vi fortfarande håller i gång till långt in på småtimmarna. Förundrat tittar vi på varandra och undrar varför vi inte gör det här oftare?

Jo, för efter alla urspårade tillställningar i ungdomsåren har ingen vågat öppna upp sina hem. Under perioden från att man är 18 år till man fyller 25 får man hålla till godo med krogen, för att hemmafester inte existerar. Alla vill gå på dem men ingen vill ha dem. Inte förrän nu. Det är fortfarande lika galet, men festernas översvämmas inte längre av objudna gäster som tvingar panikslagna värdar/värdinnor att ringa polisen medan huset fortfarande finns kvar. Typ sju år av längtan efter hemmafester är över, och det som då var en nödlösning i brist på annat skoj, har gått från det enda till det överlägset roligaste alternativet.