Luthagens livs har snart slut på lime. Lime och liljor. Jag är också helt slut, av städslit och övertändning på Hemnet.se, vilda spekulationer och jämförelser kring utgångspris och budgivningar. Förberedelserna för foto och försäljning av min och killens två lyor har sugit musten ur mig. Vi har städat och rensat och åkt till tippen i två veckors tid. Min Öfre Slotts-glugg är snyggare än någonsin. Varför blir det alltid så, att alla liggande projekt blir genomförda precis innan man ska flytta?
De 93 nya sekelskiftskvadraten i Luthagen jag precis köpt med J känns skrämmande. Är jag verkligen redo för sambolivet? Jag minns knappt hur det var. Bara att man fick sova i tvättstugan när man blev osams på vardagskvällarna. Halvslumra på mangelbänken med grannens majagräddnosloppet-Tshirt som täcke.
Jag är livrädd. Är jag verkligen redo för att dela vardagen med någon och kompromissa kring allt? Är jag redo för hans Lasse Åbergtavla, den föreställande Musse pigg – gestaltad av ett gäng rotfrukter? Är jag redo att släppa in den Ikea-garderob han så gärna vill ha, bara för att den är så praktisk och sväljer så mycket? Är jag redo för hans surroundljud-system med extra högtalare på skaft som måste få plats bredvid kakelugnen för den ultimata dynamiken?
Det man också vill veta, är om han är redo att dela hushåll med någon som kommer hem med tio udda loppisfynd i veckan. Någon som oftare använder blommiga servetter på toaletten än vanligt Lambi. Någon som tycker att det är så mycket viktigare att åka till Plantagen och titta på perenner än att diska.
Förra gången jag flyttade ihop med någon flyttade jag ut igen i samma andetag som den sista köksluckan blev färdigmålad i köket. Därför känns det skönt att vi inte behöver renovera någonting. Vi kan bara smågnabbas lite om huruvida vi ska lägga smörgåsarna på hans bajsbruna arvegods från Rörstrand eller mina kitschiga tallrikar från Funbo-loppis. Så om jag summerar funderingarna kring det kommande sambolivet, borde det nog vara han som är livrädd.