Akutmottagningen är byggd för betydligt färre besök per år än den har idag. Sedan pandemin är mottagningen dessutom utspridd i provisoriska lokaler som inte är anpassade för akutsjukvård.
Klockan är 12.00 när jag slår mig ner i en blå galonsoffa i det väntrum som tillhör akutmottagningens gröna sida. Bakom mig har jag en glasvägg, framför mig en fönsterprydd vägg. Där innanför finns navet, läkar- och sjuksköterskeexpeditionen. Hjärtat i dessa provisoriska lokaler. Till höger korridor 4, enligt skylten i taket. Längs den finns dörrar till undersökningsrum, mellan varje dörr står sängar med patienter parkerade. I galonsofforna sitter ett tiotal personer.
Personal rör sig lugnt fram och tillbaka. En man slår sig ner i en soffa, efter fem minuter lägger han sig på en tom brits i närheten. Vrider sig, pustar.
En läkare presenterar sig för en kvinna på en brits i korridoren. Ställer frågor, får svar, ställer fler frågor. Lyser i hennes ögon. Efter en kvart är undersökningen klar. Om jag vill kan jag spetsa öronen, få hela hennes sjukdomsbild.
Träsmaken i ryggen, jag byter soffa till en med vadderat ryggstöd. En äldre kvinna sover, sittande på sin del av galonsoffan vi nu delar. En patient i korridoren undrar om planen är att han ska ligga kvar eller få ett rum. Tanken är att han ska få komma till en avdelning. En kvinna får frågan om hon är säker på att hon inte är gravid.
En gammal man i en rullstol körs in i väntrummet. "Stort tack till dig", säger han. "Det var det lilla", svarar undersköterskan. "Ett stort tack till dig från mig". Men undersköterskan är redan borta. Två timmar har gått och hälften av de som satt i väntrummet när jag kom är kvar.
Vårdpersonalens steg är raskare nu. Fram och tillbaka, hur många steg går de på ett arbetspass? En kvinna på en bår rullas in. Transportören har fått vaga instruktioner från gynakuten om att hon ska hit. En kort stunds förvirring innan hon placeras utmed väggen mellan två undersökningsrum.
Ett larm går. Två läkare kommer springande, försvinner runt ett hörn. Fullare i galonsofforna nu, ändå inte kaos. Är det en lugn dag eller personalens förmåga att hantera stress?
Situationen på akutmottagningen har varit i fokus under tillsyn som Inspektionen för vård och omsorg, IVO, gjort av Akademiska sjukhuset.
En säng rullas intill väggsnutten närmast väntrummet. Alla väggar är fulla igen. En kvinna äter äpple. "Jag tog matsäck med, hade blivit varnad", säger hon nöjt till mannen bredvid.
Patienter kommer, går iväg till röntgen, kommer tillbaka, tar prover, väntar igen, får träffa en läkare. Tempot är högre nu.
Nerifrån korridoren hörs en mansröst. "Här kommer en patient, var ska jag få plats", säger han muntert. "Ja du, vi staplar på hög här", svarar någon glatt. I väntrummet byts ord om temperaturen. Själv har jag både ullkofta och jacka på.
En anhörig till kvinnan som rullades in från gynakuten för en timme sedan frågar personalen hur länge de ska vänta. Får efter några minuter beskedet att hon skrivits in nu. Jag tror det betyder att hon fallit mellan stolarna. Hur länge hade hon fått ligga där om hon inte haft en anhörig vid sin sida?
En kvinna, endast iförd en halvknäppt vit särk med blodfläckar på kommer vandrande. Går en lov i väntrummet på sina bara fötter, vänder och vandrar tillbaka samma väg hon kom. Personalen hinner inte lägga märke till henne.
En läkare ropar upp en man, men han är borta. Läkaren försvinner, kommer tillbaka, ropar upp en kvinna istället.
Personalen. Samma lugna röster, men stegen snabbare och blickarna lite tröttare. Klockan är fyra och jag lämnar väntrummet.