Jag kan vara avundsjuk på mina medmänniskor som vet exakt vad de tycker. Antingen si eller så. Jag följer båda sidor på sociala medier. Jag ger mig sällan till känna. Jag fluktar bara. Jag kikar in i det digitala nyckelhålet och kollar vad de säger. Och de är stensäkra på sin sak.
Ta Margot Wallström. Ena sidan vet med hundra procent säkerhet att hon har varit en katastrof för Sverige. Hon har inte gjort en enda vettig handling, snarare sänkt vårt land i botten ur internationell synvinkel. På andra sidan finns det de som vet att Margot åstadkommit mer än de flesta och menar att hon har varit vår absolut starkaste minister under de senaste mandatperioderna.
Och det är mycket folk i vardera läger, och det intressanta är att det är ytterst få som säger emot. På sidan där Margot har varit en nolla tycker samtliga att Margot har varit en nolla. Och om det dyker upp någon som INTE tycker det, så är vederbörande en trippel-nolla som inte fattat något. Och ungefär på samma sätt fungerar det på andra sidan.
Dessa binära medmänniskor vet vad de tycker i alla frågor, stort som smått. Om klimatkrisen. Om migrationen. Om elfordon. Om gängvåldet. Om mjölk vs havredryck. Och så vidare.
Men vi andra, vi som inte vet stensäkert hur allting hänger ihop i samtliga frågor, vi som velar, vi som står och känner oss som Gösta Ekman när han ska välja kvällstidning i revyn Lådan, vi blir förvirrade. Och det enda vi känner oss riktigt säkra på är tvivlet.
Och som velpotta kan jag känna att jag saknar samtalet. Inte minst samtalet med oliktänkande. I en tillvaro där ingen vill lyssna på den andra är det svårt att få förståelse för varandra. I en tillvaro där vi ständigt delar upp oss i vi och dem är det svårt att finna något slags gemenskap. (Det går dock väldigt lätt att finna gemenhet.) I dagens medielandskap söker vi den sanning vi vill finna och får den ständigt bekräftad i vår egen lilla vrå av informationsflödet. Så pass mycket att vi ofta förleds att tro att den lilla vrån är den stora sanningen och att alla andra är knäppgökar.
Lite som den där pedagogiska stunden på förskolan där barnen satt i ring och skulle resa sig upp om de höll med om lärarens uttalanden. Exempelvis: ”Det är viktigt att alla får vara med.” Alla barnen reste sig upp. ”Det är bra att vara snäll mot varandra.” Alla barnen reste sig upp. ”Det är bra om alla är överens.” Alla barnen reste sig upp, utom en liten pojke som satt kvar på golvet.
– Tycker du inte att det är bra om alla är överens?
Varpå pojken svarade:
– Det beror på vad alla är överens om.