Jag har ett råd till er. Om ni gillar att odla och är drabbade av någon slags tävlingsinstinkt - tänkt till ordentligt innan ni petar ner era plantor och frön. Se er omkring och skanna av konkurrensen innan ni skrider till verket.
Jag har en kolonistuga med tillhörande jordplätt. Det är, i mina ögon, en av de fridfullaste platserna på jorden. Där kan jag påta och pula hela sommaren utan alla måsten som lätt kryper på en när man är hemma i sitt permanenta boende.
Det skulle kunna vara helt underbart.
Men - min kompis, vi kan kalla honom Roger Blomdin, har också en kolonistuga på samma område.
Det är så klart supertrevligt! Vi grillar, tar en kall pilsner framåt kvällen, våra barn leker med varandra och man kan palla dill hos honom om man råkat glömma att plantera det i sin egen trädgård.
Det finns egentligen inget dåligt med det hela. Och om jag inte hade varit förtjust i att tävla så hade det varit en smal sak att hans grönsaker och blommor växer mycket mer, och är mycket finare än mina.
Men det är ju helt obegripligt!
Vi satte ner samma sparrissort ungefär samtidigt. Lika många plantor var. Han lägger ALLTID ut sparrisbild på Facebook före mig på våren. Ett år köpte jag sparris för att fejka en bild, men då hade han ändå hunnit före.
Hans sparrisar formligen väller upp ur jorden medan mina tittar upp lite blygt en och en. Hans är tjocka och ståtliga, mina är rangliga och – fula! Och en (1) ful sparris gör ju liksom ingen middag.
(I år fick jag faktisk en fet jäkel tidigt, tänkte avvakta och ta en bild framåt eftermiddagen, sparrisar växer grymt fort, men min man råkade snubbla över den så att den gick av …)
Hans potatis står till och med i mycket rakare rader än mina. Han har inget ogräs i sina blomrabatter, och nu när jag tänker efter så har han nog inga maskrosor i gräsmattan heller.
Jag försöker komma runt det här med att pimpa stugan i stället. Men det funkar inte riktigt.
Kanske måste jag köpa en större grill än vad han har.
Ja, så får det nog bli.
För man vill ju inte vara en förlorare.