Jag drömmer mig ibland bort till mitt alldeles nya perfekta hus på landet och det är då jag rafsar fram papper, stiftpenna, sudd och den där skallinjalen som en välvillig bror gav mig i julklapp förra året.
Jag kan sitta i timmar. Flytta väggar, lägga till en entré, eller kanske ett torn … för torn är ju fint, lite oklart vad man ska ha dem till dock.
Klart är att jag ska ha en glasveranda. Ännu mer klart är att jag där ska ha pelargoner i vita Hedströmsplastkrukor från 50-talet. Jag är så tvärsäker på det där att jag redan har börjat samla på de där krukorna.
Jag har nu två stycken.
Jag lägger till ett gästrum, för man vill ju att folk ska komma och hälsa på, dessutom har jag ett jättefint virkat överkast som bara lämpar sig i rum där man inte bäddar så fasansfullt ofta. Till det en gästtoalett med ett exotiskt, säkert svindyrt, kakel. Lite crazy liksom.
Häromdagen nådde jag nästan perfektion i mitt skissande. Bra hall, ett gammaldags skafferi i anslutning till det stora köket, ett litet fönster ovanför diskbänken (ja, det är redan bestämt att det där ska stå en blå Saintpaulia. Kruka är icke inköpt - ännu).
Dottern ska få egen toalett och egen stor garderob, hon blir tonåring så småningom, vare sig man gillar det eller inte, och då inbillar jag mig att det kan vara taktiskt.
Min man fick ett arbetsrum som kommer att inredas lite manligt – jajamen! Med en tjock matta och ett par Chesterfieldfåtöljer. Kanske kommer han att strosa omkring därinne i sin rökrock med ett JR Ewing-flin på läpparna, vad vet jag? Man kan ju inte planera precis allt …
Jag gissar att ni förstår hur nöjd man kan känna sig en sådan där gång. När allt faller på plats.
Tyvärr hade jag ritat ett tvåvåningshus - och glömt trappan.
Så jag startar på nytt, tänker om. Man kanske ska bygga ett litet hus och satsa på garage med en liten lägenhet ovanpå (tonåringen, ni vet…)? Eller visst skulle det vara coolt med TVÅ torn?
Helt superbestämt är i alla fall att jag ska ha en gå-in-garderob av gigantiskt mått. Med heltäckningsmatta och möjligen en divan av något slag. Den skulle kunna vara i leopard. För ni förstår – det är jag värd! Det är ju trots allt jag som lagt ner massor av timmar på att skapa det där huset, in minsta detalj.
Sen ska ju någon annan bygga det, men jag menar, hur svårt kan det vara – egentligen?