Så börjar en dikt av Erik Axel Karlfeldt. Orden har alltid tilltalat mig, svältfödd på hyllningar till min älsklingsårstid. Men till skillnad från Karlfeldt tror jag knappast det kräver mer styrka att älska hösten än våren eller sommaren. Löften om värme och kravlös gemenskap bäddar för besvikelse och avslagna grillpartyn, där man kliar myggbett med stelfrusna fingrar och inser att man klätt sig fin förgäves då kvällen tillbringas invirad i en tjock filt. Hösten däremot lovar mest död och förruttnelse. Därför är det efter varje sommar med samma oväntade förtjusning jag andas in den där speciella luften som får mig att känna mig så oövervinnerlig att den nästan måste vara spetsad med uppåttjack. Det Ronja Rövardotter känner på våren känner jag nu.
Att leva för stunden har aldrig varit min största talang, men på hösten går det hyfsat. Soliga oktobereftermiddagar när min jack russellterrier Li tar glädjevarv över gärdet vid Hågaån vill jag inte vara någon annanstans i hela världen. Jag bombar Instagram med färgsprakande foton: Li under en gyllene lönn mot klarblå himmel, Li på en sten översållad med djupröda löv, Li som rullar sig bland nymogna ekollon. Bryr mig inte ett skit om ifall min sjuhundraåttiotredje hundbild får några ”likes” när hela jag är en enda stor ”like”. För en hundägare försvinner flera orosmoment med sommaren: fästingar, giftalger och risk för värmeslag. Samtidigt är det inte för kallt för promenader på flera timmar. Vill man ta en öl på kvällen däremot föreslår inte ens rökare att man ska sitta och huttra på någon uteservering.
En talang jag tyvärr inte har ens i oktober är att skapa musik. Annars hade jag skrivit en odödlig hyllningssång till hösten. Kanske hade Nick Drake, Sandy Denny eller Gram Parsons gjort det om de inte alla dött alldeles för tidigt. Den perfekta höstsången ska inte ha något hyperventilerande technodunk som de flesta sommarplågor, utan jag tänker mig ödsliga fioler och stämsång som får ögonen att tåras. För det är just vemodet som gör att jag kan älska hösten förbehållslöst. Glada känslor utan spår av sorg måste vara antingen påklistrade eller ytterst flyktiga.
Hösten är en trygg famn där även ett novemberbarn som jag får vara sig själv. Förhoppningsvis känner någon med rätt musikalisk ådra likadant och skriver den där sången snart. Jag tar en hundpromenad och instagrammar lite så länge. Hörs ett höstskrik från Hågadalen så är det nog mitt.
Sigrid Asker är frilansjournalist och socionom. I helgen ska hon gå hundpromenader utomhus och dricka öl inomhus.