Det är tidig morgon och jag är ute på en springtur innan jobbet. Skallen är lite grumlig så här dags, men det brukar gå över när kroppen skakat igång. Löprundan går genom Årsta, under nya E4 och bort mot Vedyxaskogen. Just i dag är det kvavt ute och jag gläds åt sommarvärmen. Kanske borde jag tagit på mig något svalare? Struntsamma.
Efter drygt tjugo minuter springer jag på de första människorna.
– Kämpa på, ropar mannen samtidigt som kvinnan gör tummen upp.
Vi tre stannar upp för ett spontant möte. De säger att morgonen är den bästa tidpunkten för motion och jag håller med. Efter någon minut säger vi adjö och skiljs åt.
– Lycka till med dagen så kanske vi ses i morgon, blir deras sista mening.
På vägen hem kan jag inte släppa mötet. Mitt i konfliktdrabbade matköer och distanseringar kändes det mänskligt att växla några ord med två främlingar. En påminnelse om att vi människor behöver se varandra, bli förstådda och igenkända. Det kan viruset inte ta död på.
Jag funderar vidare och kontaktar den psykologiska institutionen på Uppsala universitet – hur ser de på mänsklig kontakt och den sociala distanseringen?
– Att tillhöra ett sammanhang och få bekräftelse är jätteviktigt. Vi har olika roller i livet och blir vi inte bekräftade i dem kan vi snabbt känna oss vilsna och det kan drabba människor negativt, säger Karin Brocki, professor i psykologi.
Det är alltså inte bara mina morgongrubblerier, den mänskliga kontakten är viktig och saknad. Nu när coronan, likt en objuden middagsgäst, inte vill ge sig av undrar jag hur vi ska göra med våra sociala behov?
Karin Brocki föreslår sociala medier.
– Samtidigt tror jag inte att det är tillräckligt att umgås över nätet, vi behöver närhet, säger hon.
Jag är beredd att hålla med, att det inte är tillräckligt med sociala medier vill säga. Vi behöver se och känna av varandra.
Det går att göra inom ramen för rekommendationerna. Att trängas på restaurang, eller flockas på caféer och uteserveringar, ser jag inte som en lösning just nu.
Då tror jag mer på Karin Brockis förslag. Och att umgås avskilt.
– Det är viktigt att promenader och träffa vänner så länge man håller sig inom restriktionerna, säger hon.
När kallare årstider står för dörren försvinner en del av entusiasmen kring att vistas utomhus, då kan spelkvällar eller middagar passa bättre. Bara vi behåller det mänskliga i oss, trots pandemin.
I morgon är det en ny dag och jag undrar redan om jag stöter på det hurtiga paret igen? Jag vet i alla fall att jag kommer att hälsa.