Jag är en ja-sägare. För det mesta en bra sak, och en väg till nya upplevelser. Men det är inte hälsosamt i alla lägen. Man kan bli överkörd, utnyttjad och hamna i konflikt om man alltid säger ja. Sedan några år tillbaka ligger jag i hårdträning för att lära mig sätta stopp.
Varför är det då så viktigt att säga nej? Smaka på ordet! NEJ. Det låter ju väldigt negativt och trist, det kan jag hålla med om. Men det är ett bra ord. Utan nej riskerar vi göra saker mot vår vilja, mot vår övertygelse, kan vi inte säga nej kan vi göra illa andra. Och att säga nej när det behövs, ökar chansen att vi orkar säga ja när det är befogat.
Nyss var det första maj. En alltigenom trevlig måndag, en helgdag och en bra dag för vila. De flesta av oss tog kanske en promenad i vårsolen, lagade god mat, satt på uteservering och fikade, eller kanske botade vi bakfyllan med skräpmat och actionfilmer.
Ett fåtal kollade in demonstrationstågen. Att tåga under röda fanor är hopplöst omodernt även i så kallade röda fästen. Första maj har övergått till att fira arbetarnas dag som en familjedag istället, med ponnyridning och fiskdamm för barnen.
Det var roligare förr, när ung och vänster skrek högt och var arg på etablissemanget. Visst var det ett slags spel för kulisserna, men det kändes mer påtagligt och tydligt. Även om de som stod vid sidan av och tittade på inte höll med i allt som stod på plakaten. Jag saknar den där öppenheten och den oskrivna regeln för debattlystnaden. ”Här är jag, jag syns, och jag tycker så här. Och det står jag för.”
Dagens arga röster verkar i ett annat forum. Nu döljer sig protesterna mot etablissemanget ofta bakom anonyma konton på nätet, i sociala medier, på Flashback. Inte sällan är tonfallet hätskt, kryddat med svordomar, könsord och en hatisk aggressivitet som skrämmer. Hade det publicerats i en dagstidning skulle ansvarig utgivare ha lagförts för länge sedan.
Många är vi som lämnat diskussionerna, gått ur, surfat vidare på andra mer harmlösa sociala forum. Rensat bort de värsta hatarna ur vårt flöde, bejakat de likasinnade och hamnat i algoritmer som bekräftar vår egen världsbild. Och så sitter vi där instängda i bubblan.
Men på sistone tycker jag mig märka av en skiftning. Motargumenten finns där allt oftare. Folk väljer inte gulliga katter, de blir förbannade och går in och bemöter argumenten. Det finns en motrörelse, där man uppmanas ta debatten. Och jag tror att det är enda vägen att mota hatet. Det räcker inte med att Facebook och Youtube blockerar och stänger av hatarkonton. Vi som surfar på dessa forum och har en annan åsikt måste säga vad vi tycker. Vi måste mota hatet med argument, fakta och visa att det finns flera sätt att se på problemen. Det är dags att vifta med plakaten, att demonstrera på modernt vis.
Ordet demonstration har enligt Svenska akademins ordlista tre olika betydelser; Åskådlig förevisning, offentlig kollektiv meningsyttring eller uppvisning av styrka för att inge respekt. Den sista betydelsen kanske används mest i militära sammanhang, men det är ändå den jag fastnar för. Säga nej är en styrka.