Vit strand som bränner under fötterna. Ljummet, klarblått vatten som kluckar in i stillsamma vågor i den lilla bukten. Solstolar och parasolldrinkar, strandleksaker och skrattande barn på semester. Omkring oss reser sig hotellkomplexets murar och faktum är att vi på hela vår resa bara går utanför murarna en gång – med våra ”all inclusive”-armband har vi allt vi behöver.
LÄS MER: Fler krönikor av Karin Andersson
Två år senare sitter vi hemma vid köksbordet och firar vår nyblivna treåring med tårta och presenter. Han kläs på med värmande kläder, regnställ och cykelhjälm innan han skjutsas till förskolan och lämnas innanför det höga staketet. Han är trygg och vi är de priviligierade.
Samtidigt. På samma turkiska halvö där vår lyxsemester ägde rum, flyter en annan treåring upp på stranden. Han är död. Fotografiet av Aylan Kurdi från Kobane i Syrien har spridits över världen. En av dem som delat bilden är Peter Bouckaert, nödhjälpschef och krissamordnare vid människorättsorganisationen Human Rights Watch. På Twitter skrev han ”Stanna upp ett ögonblick och föreställ dig att det här är ditt barn, som drunknat i dag på flykt från kriget i Syrien för säkerhet i EU”.
Att båtar, till brädden fyllda med desperata och skräckslagna människor, förliser och gör Medelhavet till en större och större massgrav är ingen nyhet. Aylan var inte den förste och som läget ser ut kommer han heller inte att bli den siste. Detta vet vi.
När barn dör i ett västerländskt sammanhang, så som de som mördades på Utøya, censurerar vi bilderna av respekt för de avlidna och deras familjer. Vi ser dem som människor, individer med livserfarenheter inte helt olika våra egna. När ett sådant liv tas visar vi automatiskt respekt. När syriska flyktingar dör i kriget - när små barn drunknar för att en överfylld båt på Medelhavet är säkrare än det de lämnade bakom sig - görs inte samma bedömning. Vi gör skillnad på olika och vi gör det för att verkligheten bara blir verklig för oss om det hemska kunde ha drabbat oss. Drabbat våra egna barn.
Bilden har också mött en utbredd kritik med liknande argument som de jag nämner ovan. Men det vi verkligen måste fråga oss är varför. Varför behöver vi se en bild på Aylans döda kropp innan vi på riktigt tar till oss att han är en människa, ett av många liv som gått förlorat på det mest fruktansvärda sätt. Och varför har det gått så långt att en nödhjälpschef vet att vi inte kommer att föreställa oss att ett flyktingbarn kunde ha varit vår egen son om han inte uppmanar oss att tänka tanken?
Överlevande flyktingar måste inte låtsas – de vet detta. Men här sitter vi bakom trygga murar och klarar inte att frammana tillräckligt med sympati för att reagera innan ett dött barn placeras i vårt eget sammanhang. Nu sluter omvärlden upp kring bilden på Aylan. Varför behövde han dö för att vi skulle vakna?