Vit strand som brĂ€nner under fötterna. Ljummet, klarblĂ„tt vatten som kluckar in i stillsamma vĂ„gor i den lilla bukten. Solstolar och parasolldrinkar, strandleksaker och skrattande barn pĂ„ semester. Omkring oss reser sig hotellkomplexets murar och faktum Ă€r att vi pĂ„ hela vĂ„r resa bara gĂ„r utanför murarna en gĂ„ng â med vĂ„ra âall inclusiveâ-armband har vi allt vi behöver.
LĂS MER: Fler krönikor av Karin Andersson
TvÄ Är senare sitter vi hemma vid köksbordet och firar vÄr nyblivna treÄring med tÄrta och presenter. Han klÀs pÄ med vÀrmande klÀder, regnstÀll och cykelhjÀlm innan han skjutsas till förskolan och lÀmnas innanför det höga staketet. Han Àr trygg och vi Àr de priviligierade.
Samtidigt. PĂ„ samma turkiska halvö dĂ€r vĂ„r lyxsemester Ă€gde rum, flyter en annan treĂ„ring upp pĂ„ stranden. Han Ă€r död. Fotografiet av Aylan Kurdi frĂ„n Kobane i Syrien har spridits över vĂ€rlden. En av dem som delat bilden Ă€r Peter Bouckaert, nödhjĂ€lpschef och krissamordnare vid mĂ€nniskorĂ€ttsorganisationen Human Rights Watch. PĂ„ Twitter skrev han âStanna upp ett ögonblick och förestĂ€ll dig att det hĂ€r Ă€r ditt barn, som drunknat i dag pĂ„ flykt frĂ„n kriget i Syrien för sĂ€kerhet i EUâ.
Att bÄtar, till brÀdden fyllda med desperata och skrÀckslagna mÀnniskor, förliser och gör Medelhavet till en större och större massgrav Àr ingen nyhet. Aylan var inte den förste och som lÀget ser ut kommer han heller inte att bli den siste. Detta vet vi.
NÀr barn dör i ett vÀsterlÀndskt sammanhang, sÄ som de som mördades pÄ UtÞya, censurerar vi bilderna av respekt för de avlidna och deras familjer. Vi ser dem som mÀnniskor, individer med livserfarenheter inte helt olika vÄra egna. NÀr ett sÄdant liv tas visar vi automatiskt respekt. NÀr syriska flyktingar dör i kriget - nÀr smÄ barn drunknar för att en överfylld bÄt pÄ Medelhavet Àr sÀkrare Àn det de lÀmnade bakom sig - görs inte samma bedömning. Vi gör skillnad pÄ olika och vi gör det för att verkligheten bara blir verklig för oss om det hemska kunde ha drabbat oss. Drabbat vÄra egna barn.
Bilden har ocksÄ mött en utbredd kritik med liknande argument som de jag nÀmner ovan. Men det vi verkligen mÄste frÄga oss Àr varför. Varför behöver vi se en bild pÄ Aylans döda kropp innan vi pÄ riktigt tar till oss att han Àr en mÀnniska, ett av mÄnga liv som gÄtt förlorat pÄ det mest fruktansvÀrda sÀtt. Och varför har det gÄtt sÄ lÄngt att en nödhjÀlpschef vet att vi inte kommer att förestÀlla oss att ett flyktingbarn kunde ha varit vÄr egen son om han inte uppmanar oss att tÀnka tanken?
Ăverlevande flyktingar mĂ„ste inte lĂ„tsas â de vet detta. Men hĂ€r sitter vi bakom trygga murar och klarar inte att frammana tillrĂ€ckligt med sympati för att reagera innan ett dött barn placeras i vĂ„rt eget sammanhang. Nu sluter omvĂ€rlden upp kring bilden pĂ„ Aylan. Varför behövde han dö för att vi skulle vakna?