Det finns få som överöser våra kroppar med så mycket hat som vi själva. För det är ju vad vi lär oss, visst? Att kroppen är ett projekt där det alltid finns något att förändra och förbättra. Oftast handlar det om att tappa kilon men det kan också röra sig om att skaffa några fler eller att flytta runt dem så att formerna hamnar på ”rätt” ställe. Läran om våra uppenbarelsers hopplösa misslyckanden har länge varit lag…
LÄS MER: Fler krönikor av Karin Kajjan Andersson!
Genom mitt liv har jag varit en lydig student. Jag har både hatat min kropp och levt efter den eviga strävan att gå ner i vikt. Problemet är bara att det sällan gör en lyckliga. När stressen över att se mat som kaloribärare istället för bränsle och njutning är konstant spelar det ingen roll vad vågen säger – en blir aldrig nöjd ändå. Ingenting har hjälpt mig att bli av med min dömande syn på min egen kropp eller besattheten av vad matintag ska göra med mitt BMI.
Men så för en tid sedan hände något. Upptäckte jag en ny diet? En träningsform som bränner kalorier snabbare än någon kan säga ”löpband”? Inte alls.
Det började med att jag ramlade över en kroppsaktivist på Instagram. Sedan fann jag en till och en till… I dag följer jag minst 15 fantastiska kvinnor som fyller mitt flöde med icke-dömande bilder på de egna kropparna. Det är fettvalkar, celluliter och allt annat som du annars kan hitta under rubriken ”Så döljer du dina brister” i valfri tjejtidning. Men istället för att döljas visas det upp, det stoltseras med och det älskas.
Efter några månader av bilder från dessa vardagsänglar började så sakteliga även min syn på kroppen att förändras. Magen fick vara som den var utan att behöva sugas in tills den krampade. Jag lät kroppen sitta i den ställning den ville oavsett vilket som var mest smickrande och jag slutade att välja kläder efter hur smala de fick mig att se ut.
Vårt fetthat är djupt cementerat och det tar tid att komma förbi vårt sjukliga ideal. När jag härom veckan trillade över en text på DN Åsikt (18/12) där en debattör skriver att vi ”alltid måste behandla övervikt som något klart negativt” försvann mina positiva förebilder ur huvudet på en sekund. Allt jag läst om studier som säger att övervikt inte alls behöver vara ohälsosamt, att en tjock kropp i själva verket kan vara både friskare och lyckligare än en smal, glömdes bort. Och det enda jag kom ihåg var hur man hatar sin kropp.
Det finns många olika sätt att leva ohälsosamt på, detta får vi höra varje dag. Men alltför sällan pratar vi om det verkligt skadliga med att vi uppfostras till självförakt, missnöje och skuldkänslor.
Mitt nyårslöfte består av en enda sak. Det handlar inte om fler besök på gymmet, om att slopa sockret eller att ”komma i form” till beach 2016. Jag är redan i form – i min form. Nej, mitt löfte går i kärlekens tecken och kärleken, den ska jag ge mig själv.