Jag står utanför Coop och köper en gran i duggregn och sex plusgrader. Det finns nästan inget så deppigt som julgran i regn. Det är blött, grått, mörkt, tråkigt, stickigt och dyrt. Men livet kan inte levas utan adventsgran. Alltså åker jag hem med en präktig gran på taket och vindrutetorkarna på. Väl hemma försöker jag få upp granen på baksidan av huset. Det luktar granbarr och kattskit när jag ålar mig in i grenverket och kilar fast den med lite späntved. Till slut sitter den hyfsat. Den står aningen snett och vajar lite i den fuktiga vinden likt en lätt berusad uppsalastudent. Det är inte så att man får gåshud av julstämning, direkt.
Men just i den stunden förnimmer jag också något annat. Jag får en lätt pirrande känsla i magen och kastas in i en tidstunnel rakt bakåt i tiden. Där kommer pappa med adventsgranen på biltaket. Det är becksvart ute trots att klockan inte ens är fyra. Jag hör honom stånka och pusta när han försöker få granen att stå rak där inne bland granbarr och kattskit. Och jag står med näsan tryckt mot rutan och känner hur underbart allting är.
Tillbaka i nuet tittar jag upp mot vårt hus och ser några näsor tryckta mot rutan. Jag vinkar åt dem och förbannar min blödighet när jag får en tår i ögonvrån.
Och det är väl det som är grejen. Traditioner handlar väl strängt taget mest om återskapandet av ljuva minnen förknippade med högtider i en harmonisk barndom tillsammans med släktingar och vänner som inte finns längre. En gråtmild längtan till svunna tider. Nostalgi och sentimentalitet. Släktled komma och släktled gå, härlig är jorden, snart är man väck, och de där näsorna bakom rutan står troligen då på sin bakgård med knäna i kattskit och försöker få granjäveln att stå rak medan tryckta näsor mot rutan tycker att allt är underbart.
I bästa fall.
Andra näsor trycks mot rutor mest i förhoppningen att få komma ut. Ut från bråk, fylla, misär och ensamhet. Och en hel del näsor har inte ens tillgång till rutor. De står ute och vill komma in.
Mitt ständiga tips varje jul är att göra en Karl-Bertil. Man behöver inte stjäla. Jag drar ned en liten aning på klapparna hemma, och låter den icke köpta roterande slipshållaren till svärfar gå till bättre behövande.
Köper jag mitt samvete rent? Ja, kanske det. Men bättre med ett rent samvete som är köpt än ett skitigt som är gratis.
När andra ljuset flammar
och lågorna vi ser,
jag tycker vi anammar
ett Danielssonskt manér.
En gnutta kan vi dela
till våran Stadsmission,
och sen vi gör det hela
till årlig tradition.