En av många sköna grejer med att vara ung är att man gör så tvärsäkra uttalanden. Eller rättare sagt, en av många sköna grejer med att bli äldre är att man kan minnas de tvärsäkra uttalanden man har gjort och skratta åt dem. Som den gången jag under tonåren bestämde mig för att musik var den enda relevanta konstformen och att jag därför skulle sluta läsa böcker. Eh, hur tänkte jag där? Lite oklart, men jag kan ändå känna viss stolthet över min principfasthet.
En betydligt senare tvärsäkerhet är att jag efter flytten till Mellansverige vid ett flertal tillfällen - och med hög röst - har hörts säga att jag inte flyttade till stan för att kolla på träd. Oftast har jag sagt det när det handlat om närheten till natur som argument för olika bostadsområden. Eller frånvaron av grönska som kritik mot den stadsdel jag bor i: Fålhagen. I snusförnuftig ton: ”Ja, men jag flyttade faktiskt inte till stan för att kolla på träd.”
Med åren har mitt aktiva ointresse för träd mattats av. Nu tittar jag gärna på träd. Fotograferar dem med mobilen, lägger upp på instagram. Träd i motljus, hemskt tjusigt. Och allra helst tittar jag på träd i trakterna kring Norby, Eriksberg och Sommaro. För där finns ju tall! Och tall, kära läsare från Uppland, betyder hav för en bleking som jag. Alltså, i vuxen ålder har jag förstått att tall växer lite överallt och är Sveriges näst vanligaste skogsträd efter gran. Men i Blekinge betyder tallen att havet är nära. Och det betyder … kärlek. Först ser man tallarna, sedan trampar man på piggar och kottar och plötsligt har man sand mellan tårna.
Denna association lever kvar i mig och därför älskar jag Uppsalas tallar. Suset i dem är samma ljud som havets brus, ibland promenerar jag mellan husen och hör ingen skillnad.
Nästa gång jag flyttar kanske det blir till ett ställe med träd. Gärna en tall eller två, så att jag kan sitta i skuggan och läsa en bok och tänka på alla knäppa saker jag sagt och som inte längre betyder någonting.