Jag är en dubbelnatur. Å ena sidan älskar jag att resa, se andra platser, känna ordentligt på det främmande, gärna länge. Å andra sidan är jag en hemmakatt. Utflykt? Näe, ska det vara nödvändigt? Vi har just satt ett fång tulpaner på köksbordet och det blev ju så himla trevligt att bara vara hemma. Se en film, laga lite mat. Det räcker långt.
Jag tänker mig att denna dubbelnatur är vanlig, att jag är i gott sällskap av massor av människor. Det finns till och med ett uttryck skapat bara för oss: ”Borta bra men hemma bäst”. Ganska vanligt ju.
Våren är dubbelnaturens bästa tid. På våren kan man plötsligt känna sig som att man är på semester fastän man är hemma. Vilken vinst! Det handlar bara om associationer. Sommaren är så bedrövligt kort att man blir lika chockad varje gång den närmar sig, och chocken ger någon sorts synapsfel som gör associationerna i huvudet knäppa - och härliga.
De ljuvliga associationernas tid har precis börjat. Häromdagen gick sambon och jag en promenad och kände doften av fuktig jord. Doften flöt i luften som ett tunt stråk och vi blev stående framför grannhusets garagelänga. Det doftade sommarregn - underbara tid. Ett par steg längre fram försvann doftstråket och jag var tillbaka i aprilkylan, men med ett styng av längtan i bröstet.
Till och med soljästa sopor kan väcka längtan, i alla fall om man som jag kopplar lukten till storstäder i varmt klimat. Tankarna ”blä, det stinker av sopor” och ”åh, det luktar av solvarma sopor” kan snurra parallellt i huvudet, utan problem.
Favoritassociationen hittade jag hemma i min egen bostad, i tisdags kväll kl 21. För första gången i år gick jag ut på min balkong utan att frysa. Faktum är att det var första gången någonsin, eftersom jag är nyinflyttad. Jag lade armarna på räcket och tittade ut över Uppsala. Från sjunde våningen hörs bilsuset och stadens andra ljud liksom på håll och plötsligt fick jag en känsla av främmande storstad. Av att öppna ett hotellfönster i Barcelona eller London en sommarkväll, höra suset från vägarna, bilar som tutar, folk som skrattar.
Som semester, fast i mitt eget hem. Det är bara att blunda och andas.