Med varje takdropp, varje snödroppe, varje cykeltur utan mössa närmar den sig äntligen: SANNINGENS MINUT.
För det är snart vi ska få se hur vår sommarstuga ser ut i vårsol och sommarljus. Okej, det är bara februari ännu, men utanför vår port i stan har det kommit upp vårlökar, så tankar och känslor rusar fort iväg.
Sommarstugan köpte vi i höstas. Under första övernattningen var det så kallt att vi slogs om vem som skulle tvingas sova närmast den kalla ytterväggen och sedan blev det bara en övernattning till, då packade jag flanellpyjamasen utifall att jag skulle förlora kampen. Jag har ännu inte fått känna hur de små rummen känns när den råa fukten, den där lukten av någon annans sommarstuga, vädrats ut. Ännu inte fått vakna i kammaren och vara varm om nästippen.
Drömmarna är många, vi pratar om ständigt om hur vår första sommar med stuga kommer att bli. Vi ska bada. Lära oss rensa fisk. Åka runt i vår lilla träbåt. Jag har redan bestämt sommaroutfit, det blir jeansshorts, linne och paisleymönstrad sjalett varje dag. Vi ska arbeta, men inte för mycket. Ha gäster, men också vara ensamma. Vi ska bli avstressade ända in i märgen. Och vi pratar om trädgården. Kommer syrenerna att ta sig? Och vad kommer att komma upp från de tidigare ägarnas odlingar?
Sedan uttalar sambon plötsligt det förbjudna:
"Tänk om vi inte trivs! Tänk om grannarna super och vill umgås hela tiden".
BOOM. Där kom den, Skräcken. Jag blundar lite. Djupandas. Det här är för äventyrligt för mig. Tänk om det faktiskt inte blir den där drömmen som vi drömmer? Tänk om det faktiskt blir så att grannarna kommer över varenda kväll med en ölburk i näven och en bricka med köttbitar och bara lägger dem på ens grill med ett sluddrande "tjenare".
Jag tänker intensivt på vad den enda granne jag hittills mött har sagt. "Min fru och jag kommer hit för stillheten". Stillheten, han använde det ordet. Men ändå - sanningens minut närmar sig. Först i sommarljuset får grisen möjlighet att krypa ut ur säcken.
Men i hjärtat tror jag på succé.