Det som förut var ett gulligt internskämt om hur vi alltid har emballage från nya möbler i hallen blir nu ett utbrott: Hallen ser hemsk ut, vi kan inte leva så här!
Ettårskrisen är alltså en sorts inredningskris. Det är nämligen efter ett år det visar sig att provisoriska lösningar permanentats. Hallen kommer att förbli en lastkaj om inget drastiskt händer. Och eftersom vardagen lunkar på med tvättmaskin och diskmaskin och en film på Netflix så händer ju inget drastiskt och då kommer paniken. När viktiga papper försvinner för tredje månaden i rad och vi för tredje månaden i rad säger att vi måste styra upp det här, men för tredje månaden i rad inte får ändan ur vagnen, då är det kris. VI KAN INTE LEVA SÅHÄR.
Jag, som försöker se på mina egna tillkortakommanden med en generös och försonande blick, tröstar med ett "men det är i alla fall rent i badrummet". Sedan går det tre dagar och då är det inte längre rent i badrummet och så ser man de där grafiska trycken igen. De som inte alls ska ligga under bokhyllan, utan som ska upp på väggen.
Desperat surfar jag efter råd. "Så kommer ni ur krisen": 1) Ordna regelbundna dejtkvällar. Okej. På torsdag kväll dejtar jag min viktiga papper-mapp. 2) Erkänn när du har fel. Japp, emballaget ska inte stå i hallen, jag erkänner. 3) Kommunicera. Nja. Jag har svurit många gånger åt skokaoset vid dörren, men det hjälper faktiskt inte. Kanske har jag glömt att lyssna? 4) Somna inte som ovänner. Jo, här finns en del att jobba på, eftersom jag inte är vän med viktiga papper varken när jag vaknar eller när jag somnar. 5) Säg "jag älskar dig" till varandra. Nämen här går väl ändå gränsen!
Kanske kämpar man bara på. Tar en dag i sänder, stryker en punkt på att-göra-listan och ser däremellan till att uppskatta det vackra. Den fantastiska utsikten. Den underbara sovrumstapeten. Vi kommer säkert förbi ettårskrisen, starkare och mer sammansvetsade, vi och vår lägenhet. Troligen med en del skräp i hallen och bristfällig upphängning av tavlor, men ändå. Lyckliga!