En gång hade jag gröna fingrar. Det skedde verkligen bara en gång och sedan aldrig mer. Lyckan varade ett par veckor och till hösten återfick fingrarna sin vanliga färg igen. För gott. Av denna anledning driver jag inte upp en enda planta i år. Sambon pysslar, men jag ställer mig utanför. Trots att dessa småplantor ska ner i gemensam jord är jag en måttligt engagerad betraktare till årets växtprojekt. Jag har lagt mig platt. Det här med växter är inte min grej.
Samtidigt minns jag min sommar med gröna fingrar med glädje. Min balkong var prunkande. Det blommade åt höger och vänster och härliga dofter av kryddor följde en när man rörde sig och råkade komma åt någon väldoftande kvist. Jag knipsade vissna löv, vattnade och visslade i solskenet - precis sådär som folk gör när de tycker om sina balkonger, trädgårdar eller kolonilotter. Det var en härlig tid.
Men varför tog den gröna smekmånaden slut? Jo, såhär var det: Efter ett par veckor kom min kompis och hämtade alla sina växter igen. De hade bara fått semestra hos mig medan hon var bortrest. "Du har ju visst gröna fingrar!", sade hon glatt när hon såg grönskan - ett ögonblick jag kommer att vårda länge.
Nycklarna till framgång var två, som jag ser det: Den första var vännens proffsiga förarbete. Det andra var ansvarsfrågan. Växterna var inte mina egna, så jag hade inget val än att ta väl hand om dem. Och när jag gjorde det för någon annans skull blev det plötsligt kul!
Eventuellt är årets passivitet ett första steg till att få fingrarna gröna igen. De växter som nu drivs fram kan ju verkligen sägas vara min sambos, inte våra gemensamma. Om jag ser det så kanske incitamentet att ta hand om dem blir starkare. Det är i alla fall värt ett försök, för att få den gröna glädjen tillbaka.