”En gång kom det ett par från stan och köpte en stuga borta i viken”, skrockar fjärdens starke man. ”När de gick i land klev kvinnan nästan på en orm, och då blev hon så rädd att de aldrig mer kom tillbaka.”
Alla skrattar utom jag. Jag är ängslig. Finns här verkligen så mycket orm?
”Naturen är som naturen är”, säger fjärdens starke man. ”Gillar man inte djur kanske man ska hålla sig i stan.” Jag sjunker ihop . Tänker att jag förstår henne, kvinnan som trampade på en orm. Man måste väl kunna ha en sommarstuga utan att naturen blir så närgången?
Senare samma säsong attackerar naturen också mig. I skymningen på väg från dasset snubblar jag nästan över ett djur. Kanske var det en grävling? ”Det var väl den söta igelkotten?" försöker sambon. Men nej, det här djuret var större. Allra minst en grävling.
Skakad sätter jag mig i soffan och ber sambon ska följa med mig ut igen när jag ska borsta tänderna. Jag vill inte gå ensam om den hotfulla naturen – i form av en ovanligt stor grävling – fortfarande finns kvar därute. Sambon ler. Naturen är som naturen är.
Grävlingen är bara en i raden av närkontakter med skrämmande natur i sommarstugan. Sedan tidigare finns Snoken Stig och Minken Bengt. Och ja, de har namn. När jag ropar ”nu simmar Snoken Stig över viken!” så känns det betydligt mindre hotfullt än ”hjälp, det är en orm i vattnet!” Minkar som springer runt med döda fiskar i munnen blir ett mer pittoreskt inslag när minken faktiskt heter Bengt. Naturen går att ”avnaturifiera”, göra gulligare, trevligare.
Jag tänker att kvinnan som klev på en orm kanske inte hade behövt sälja sin stuga om hon döpt ormen till Olle. Kanske hade det då räckt med att hon, som säkerhetsåtgärd, gått i gummistövlar hela sommaren. På samma sätt som jag gjorde när jag sprang på Snoken Stig?
Nästa kväll surar jag en stund i soffan innan jag går ensam ut till dass. Jag inser att jag bara har två val. Antingen säljer vi stugan, eller tänker jag ut ett passande namn. Alternativ två verkar enklare. Det får bli Gunnar.
Hej, Grävlingen Gunnar. Nästa gång vi ses ska jag försöka att inte skrika så högt.