Solcellsfasader och passivhus, tidsinställda tvättmaskiner som går i gång när elförbrukningen är som lägst. Påhittiga lösningar för källsortering. Allt är sådant som dyker upp när folk pratar om miljövänligt boende nu och i framtiden. Det handlar om saker som redan finns, men som man tänker måste bli vanligare för att hushållens energiförbrukning ska bli mer hållbar i längden.
En mer ideologisk vision som man hör om då och då i samma diskussioner är att vi i framtiden kommer att behöva bli bättre på att dela saker med varandra. Nyligen läste jag en artikel där en framtidsvisionär som ett exempel pekade på det ohållbara i att alla singelhushåll i storstäderna har ett eget kök. Inte rimligt att varje person har egen jättefrys när man kan dela. Ja, på samma sätt som samåkning är miljövänligare än att varje person sitter ensam i sin bil kanske vi behöver samåka hushållsassisten, liksom. Och sedan är vi bara sekunder bort från att nästa vision dyker upp: kollektivboendet.
Kanske är jag cynisk, men ibland tänker jag att kollektivet är boendets motsvarighet till flygande bilar i science fiction. De dyker upp när man ska avbilda framtiden, men kommer aldrig riktigt loss och blir verklighet.
Jag kikar i mitt favoritreferensverk Hushållsguiden i fyra delar från 1942. Mycket riktigt. Också här presenteras kollektivboendet som framtidens boende – fast inte av miljöskäl utan av sociala skäl och av jämställdhetsskäl. Gemensamt kök och barnpassning är inte bara trevligt, utan hjälper kvinnan ut i arbetslivet, samt skolar in oss alla i samarbetets härliga värld.
På 1970-talet kom kollektividén som längst, men också den kärleksaffären svalnade och gick till historien.
Missförstå mig rätt – jag tycker att idén om kollektivt boende är intressant. Jag skulle nog tycka om att bo i ett kollektiv. Och kanske är det faktiskt dit vi är på väg, en gång för alla, påskyndade av klimathotet? Frågan är bara om den flygande bilen är en elbil, så att man får parkera den på kollektivets tomt utan att bli lynchad.