I den minimala glipan mllan hus och gata växer det rosor och utanför köksfönstret har man monterat skvallerspeglar. Finns där plats för en smal ljugarbänk är bilden komplett. Tänk Simrishamn, Ystad, Karlshamn. Kanske Lund. Definitivt Visby. Varsomhelst där det finns en tillräckligt gammal stadskärna – och en växtzon som tillåter stockrosor.
Så drömmer jag om att en gång bo. Så underbart det vore!
Kanske surfar jag runt lite på Hemnet. Kanske börjar jag fantisera om ett frilansjobb jag kan sköta från vilken plats som helst. Downshifta, alltså byta till ett enklare liv med mindre jobb. . . Här börjar drömmen urarta så smått. Som om man skulle ha råd att downshifta innanför Visby ringmur! Som om man skulle kunna odla sina egna grönsaker med en typ två kvadratmeter stor trädgård. Ha, knappast!
Det är någonstans här som realisten och drömmaren skiljs åt. Drömmaren kanske faktiskt tar steget, köper sitt lilla stadshus i någon av de billigare av orterna jag nämnde ovan. Skaffar sig ett nytt jobb på den nya platsen – tänker att det här livet jag drömmer om, det går faktiskt att leva det på riktigt.
Realisten, som i det här fallet är jag, tänker på hur jobbigt det vore att ha direkt insyn från gatan. Och hur ointresserad jag egentligen är av att tukta rosenbuskar. Nä, tacka vet jag mitt tegelhus i Stabby, Uppsala. Här är det ingen som promenerar förbi utanför köksfönstret under turistsäsong. Vi bor ju för högt upp - och såvitt jag märkt finns heller ingen turistsäsong i Stabby.
Det hindrar inte att jag för alltid kommer att drömma om det där lilla huset. Om hur det vore att ta sitt morgonkaffe på trappen, i sommarhettan, rakt vid kullerstenen. Också nästa gång jag besöker en ort som har hus av det här slaget kommer hjärnan att börja snurra. Kanske kikar jag lite på priser. Funderar om de kan behöva någon som mig på den lokala dagstidningen. Börjar göra planer.
Sen räcker det. Drömmaren får testa gränserna, jag stannar där jag är. En del kanske tycker att jag är oföretagsam, att det är mycket snack och lite verkstad. Men det är helt medvetet. Bara i en parallell drömvärld vinkar jag åt turisterna med sekatören i hand. Rosorna prunkar och nu är kaffet klart!