nderbara juni. Det är nu semestrarna börjar. Det är nu kvällarna är ljusa, nätterna är underbara och man börjar sova med öppet fönster. Det är nu man vaknar av fågelkvitter, får sommarfräknar på kinderna, går i sandaler och binder en midsommarkrans.
Det är också i juni man upptäcker att man är FÖR SENT UTE. Helt ofelbart, i år igen! Hos mig gäller det allra särskilt planteringen. Hos odlingsintresserade vännen A växer sig tomatplantorna redan stora och frodiga mot den soliga väggen. Paprikaplantan bär stora, lovande frukter. Hos oss har vi inte riktigt hunnit med en andra omplantering och de numera obligatoriska chiliplantorna blåser av och an på balkongen, hjälpligt stöttade av en krocketport. Kanske blir det av till helgen?
I sommarstugan har vi förvisso lagt ut flytbryggan och reparerat badstegen - samt premiärbadat i 14 graders vatten - vilket ju inte bara är helt i sin ordning, utan faktiskt nästan storstilat. Men den nya fasta bryggan är ännu ett ramverk och vi får lägga till med båten lite provisoriskt på annat ställe. Drömde vi inte om att bryggan skulle vara klar till midsommar? Jo, så var det kanske...
Snart kommer någon att säga att "nu blir nätterna mörkare igen" och jag kommer i halvpanik känna att jag inte ens hann vara ute och njuta av de där ljusaste nätterna innan de var förbi. Och inte har jag tagit fram sommarkläderna heller, de ligger ännu i en plastlåda på vinden.
Å andra sidan. Att inte känna att man hinner med försommarens snabba steg är nog bara något som ingår i konceptet. Den svenska sommarens flyktighet, liksom. Man måste vara vaken, man måste aktivt fånga den, annars flyger den förbi. Det ökar livspulsen, ingår i ljuvligheten.
Jag försöker tänka så när jag tittar på den gängliga chiliplantan på balkongen. Att här är jag, jag springer ett halvt steg efter sommaren som vanligt. Och det är bara precis som det ska.