Vi skulle ju bli sådana där spontana föräldrar, det visste jag. Fortsätta med ett äventyrligt liv utan direkta rutiner. Vi skulle fortsätta kolla på tv och film med hög volym så att bäbisen vänjer sig vid vårt liv. Jag hade hört skrämmande exempel på folk som klippte praktisk kort frisyr och de som knappt hann duscha under mammaledigheten. Jag minns att jag tänkte: ”Behöver jag duscha kan väl bäbisen bara ligga där på golvet och vänta, och om den vill skrika så får den väl skrika en liten stund då.” Och bäbisen ska nog inte ligga i vår säng, vi måste ju få sova så mycket som det går och inte glömma att pussas som vuxna ibland. Vi ska skaffa barnvakt ofta och gå ut och äta, ta en drink. Den ska inte tro att den kan komma och vända hela världen upp och ner.
Nu är Hilding sju månader och hela världen är upp och ner. Vi smyger i ulltofflor på de knarriga trägolven. Chipspåsarna öppnar vi på toan med stängd dörr för att det inte ska låta så mycket. När vi lägger oss på kvällarna ligger Hilding redan i dubbelsängen, ofta utsträckt vågrätt på mitten och vi gör vårt bästa för att obemärkt glida in under täcket i fotänden. Han har sovit i vår säng ända sen han föddes. Vi tjuvpussar den lilla fjuniga skallen nätterna igenom. Det är klent om erotik skulle man kunna säga – samtidigt känner man sig inte som någon vild slyna direkt, med bröst tunna som akvarellpapper. Jag satsar på erotik igen till Jonas födelsedag i juni. Duschat har jag kanske gjort fem, sex gånger sen nyår. Jag myser runt hemma som de kluvna hårtopparnas prinsessa. Gravidbyxorna används fortfarande flitigt och sitter löst, jag är tunn som en ungbjörk. Ett par gånger har jag unnat mig en tur till Gränby centrum, sent, när parkeringen gapat tom och friden lagt sig. Efter 47 minuter längtar jag hem till killarna.
De saker jag trodde var viktiga att upprätthålla, känns inte alls viktiga längre. Det enda som är viktigt är att Hilding mår bra. Jag skäms inte för att visa bilder på honom i timtal och berätta om favoritpuréer och minsta lilla framsteg han gör. Vännerna som har egna barn förstår. De andra ska samma väg vandra, även om de tror att de kommer bli lite annorlunda föräldrar, kanske lite mer spontana.