Nu har finaste Hilding kommit och jag har blivit mamma. En sval sommarnatt beslöt han sig för att titta fram. Förlossningen och första tiden efter, var dock värre än jag någonsin kunnat föreställa mig. Allt jag oroade mig för innan förlossningen är skrattretande så här i efterhand, typ att jag skulle råka fisa inför Jonas eller att jag skulle få ett gäng hemorrojder. I stället fick Jonas inte bara byta Hildings blöja, utan även min.
Skrattretande var också guldsandaletterna jag tog med till förlossningen fastän Jonas undrat flera gånger om vi inte skulle packa något mer fotriktigt. Nej lite glammigt behövs på Ackis tyckte jag, och det blev faktiskt riktigt snyggt när sandaletterna matchade den guldgula kateterpåsen som dinglade längs mina darriga ben i stödstolen. Glammigt värre.
– Bajsade du på dig? frågade någon efteråt.
– Om jag hade bajsat på mig lite under förlossningen hade jag varit jäkligt lycklig hörrudu. Svarade jag. (Och inte tre veckor senare, gråtande i duschen med stygn till Nordpolen.)
Förlossningen tog två dygn. Värkarna högg som knivar i det heligaste varannan minut. Fyra olika barnmorskor hann gå av sina pass. Till slut togs sugklockan fram, och som ur en explosion kom Hilding till världen. Då var jag helt slut och minns ingenting förutom att Jonas tårar rann och Hilding såg ut som svärfar i miniatyr.
Jag kände sorg över att jag gick miste om den där känslan alla talat om, att man känner sig som en superkvinna, om magin, de oanade krafterna och kärleken till babyn vid första ögonkastet. Själv fick jag ju inte ta i alls knappt, sista kvarten på sin höjd. Och när vi skulle fira och skåla med Ackis bjudcider, låg jag samtidigt med benen i vädret och blev hopsydd i Mumindalen. Det blev liksom inte som jag tänkt.
Nu är smärtan borta och ersatt med känslan i magen hos en nykär. Jag är nykär både i pappan och pojken. Får inte nog av små gäspningar, de mjuka fötterna, hans fjuniga huvud och lyckan när han somnar med sin tjocka kind mot min axel. Livet är för alltid förändrat, men samtidigt kan jag inte minnas vad jag gjorde innan Hilding kom. Det stör mig dock lite att vi inte är framme förrän 14.30 när vi ska åka på badutflykt. Jag skulle ju bli en sån där skön och spontan mamma.