Brev till mitt framtida jag. För att läsas vid framtida boende- och arbetsval.
Minns du hur du, nästan varje morgon, svor för dig själv när du sprang över den leriga gräsmattan, förbi spärrarna och upp för rulltrapporna? Din obotliga tidsoptimism passade inte för Uppsalapendeln, tänkte du när du satt där svettig och eländig i den kala, överbefolkade och lysrörsbelysta vagnen. Du var kass på det där.
Du hatade att pendla.
Kommer du ihåg när du somnade? Det hände rätt ofta. Tappade boken du läste i knät på personen framför dig, som satt på en armlängds avstånd.
När du vaknat upp med ett ryck sade blickarna du fick samma sak som de alltid gjorde. ”Du har snarkat, pratat högt om dina oanständiga sexdrömmar och det rinner saliv ur mungipan. Fräscht.” Du visste aldrig om det blickarna sa var sant.
Sedan somnade du om igen. Vaknade upp med ett ryck i höjd med Rotebro av att nacken värkte. Samma blickar.
Du somnade om.
Du försökte i alla fall göra något vettigt av timmarna på pendeln. Och de första veckorna talade du rätt gott om det, om jag minns rätt.
”Jag får tid att svara på mejl, sms och Facebook-meddelanden som jag annars inte brukar hinna med. Dessutom kan jag läsa böcker, det är trevligt. Och skriva krönikor till City-bilagan”.
Jo, sure. Problemet är att du inte hann med så mycket annat, när du återvänt hem tolv timmar efter att du sprungit till den där stationen.
Ett pendlande folk är ett avtrubbat folk. Tystnaden. De tomma blickarna. Pendeln är ju fullt av det där. Tur att alla har mobiler och kan lyssna på musik, typ ”Man vänjer sig” av Kjell Höglund. Så länge inte mobilen laddas ur, vagnavdelningens enda eluttag brukar vara upptaget.
Att pendla är ju oftast inget självvalt, och inte heller du valde det. Sambon hade tidigare pendlat i motsatt riktning och hade det då långt värre och längre än vad du hade det. Det var väl dessutom kul med ett miljöombyte efter några år i Uppsala också, ni vill ju ändå bo där i framtiden igen?
Till slut kom du i alla fall fram till Uppsala. Som en flock gnuer hämtad ur Lejonkungens sorgligaste scen (vila i frid, Mufasa) rusade du och resterande resenärer från pendeltåget. Du försökte titta efter folk du kände igen och noterade att det inte var så många. Eller så var det för att alla tittade ner. Snart gjorde du det också.
Om någon gick emot pendlarflocken kunde du se paniken i hans eller hennes ögon när hen närmade sig. Kanske satsade du på några snabba undvikande steg till höger och bad en stilla bön om att personen skulle göra tvärtom. Femtio procents chans. Pang!
I mötet med en flock pendlare, eller gnuer, gäller det att vara tydlig och hålla sig till kanterna. De har tappat tålamodet, har precis vaknat till och är på allmänt dåligt humör.
Så snälla, försök undvik det här igen, mitt framtida jag. Värdera livet lite högre än så. Prisa din tid.
Tack på förhand.
Med vänliga hälsningar,
Filip Johansson, som är nyhetsreporter på UNT. I helgen ska han pendla till Uppsala (igen) för att göra en nationsrunda i goda vänners lag.