Jag har som hundratals andra jobbat på det gigantiska LAN-partyt Dreamhack. Första gången var 2012 och på den tiden var frågan om huruvida esport kan kallas sport inte något jag funderade nämnvärt på. Vi var fullt upptagna att med vår passion livnära den sfär vi kommit att älska.
Jag minns särskilt ett tillfälle, när svenske Starcraft 2-spelaren Jeffrey ”SjoW” Brusi klev upp på scen för att spela kvartsfinal mot världens då mest skräckinjagande spelare, 16-årige underbarnet Lee ”Life” Seung Hyun. Svensken, som sedan länge hade tappat sin status som elitspelare, föll snabbt i första set, men fann styrkan att kvittera och därmed ta matchen till en sista avgörande runda.
Trettio nervkittlande minuter senare gjorde han äntligen det avgörande knapptrycket. Han hade därmed trotsat allt vi trodde vi visste om Starcarft, inför vilda hemmafans i Jönköping som jublade sin hjälte hela vägen in i esportens historieböcker. Ytterligare tiotusentals följde matchen hemifrån. Och vi som jobbade i TV-produktionen visade stark självdisciplin som inte hoppade upp ur våra stolar och skrek – iallafall de flesta av oss.
Lyckan var total – ändå var det bara början. För om vi på den tiden tyckte det var häftigt att nå 50 000 tittare, var det ingenting mot vad som väntade. I januari i år slogs rekord, med över en miljon tittare som satt klistrade framför en och samma Counter-Strike-final. Dit kom vi på bara fyra år. Var är vi om fyra till? Uttrycket ”Esporten växer så det knakar” är vid det här laget lika träffsäkert som det är utnött.
Samtidigt stör sig folk på att sporten tar mer plats. Som när svenske legendaren Emil ”HeatoN” Christensen deltog i ”Mästarnas Mästare” på SVT. Ni som blir arga över detta hoppas jag kan tänka om – för spänningen jag upplever i esport är samma som du kanske känner inför ridning eller hockey. Att det inte är samma fysiska ansträngning är för mig en petitess – tävlingsmomentet är lika riktigt ändå. Allt fler proffs tränar dessutom fysiskt för att vässa sina förmågor, det borde alla göra.
Föräldrar: Visa intresse för era barns spelande, som ni antagligen hade gjort om det varit fotboll. Jag tror det kommer leda till något gott. Esport är en naturlig del i en digital framtid. Motviljan somliga visar ändrar inte det.
Jag träffade förresten SjoW några år senare. Han sa att vinsten i Jönköping var det lyckligaste minnet i hans karriär.