Vägen ut från Sarajevo kallades för Sniper Alley. Krypskyttarnas väg.
Det var där jag aldrig tog det foto som antagligen kunde ha blivit Årets Bild – i vilken tävling som helst. Motivet fanns framför mig. Jag hade en kamera på bröstet. Den andra hängande över axeln. Men ingen av dem använde jag.
Månaden var januari. Året 1995. Sex månader senare inträffade folkmordet i Srebrenica. Ett drygt år tidigare massakern i Stupni Do. Bosnien-Hercegovinas huvudstad hade långsamt och våldsamt smulats sönder.
Sniper Alley var sedan länge utsatt för krypskyttarnas eld från berget ovanför. Ärren från granatexplosioner i gatan talade också sitt tydliga språk.
Gropen framför en busshållplats, antog jag vara resultatet av en sådan granat.
Varför jag först lade märke till de båda barnen som plöjde sig fram i snöslasket vet jag inte.
Sedan såg jag blomman. En blodröd ros som lyste skarpt i kontrast till allt det grå, kalla och fuktiga. I en åttaårings hand.
Flickan med blomman var tillsammans med en något äldre pojke, antagligen hennes storebror. Mitt framför mig korsade barnen gatan. Jag tyckte att de borde skynda sig. De få bussarna och bilarna på Sniper Alley körde väldigt fort för att komma bort från det farliga området.
Jag såg barnens tunna kläder. Jag såg deras våta slitna skor. Jag såg när de gick fram till gropen. Jag såg dem falla på knä i snösörjan.
Som yrkesfotograf och journalist borde jag ha reagerat instinktivt. Snabbt upp med kameran … två barn på knä, den röda rosen, granatgropen, utbombade hus i bakgrunden. Bilden av det grymma kriget!
Tankarna for iväg. Vem hade dödats i granatgropen? Barnens pappa, mamma eller båda?
Jag hade gott om tid att fundera. Barnen stod på knä i gott och väl en minut innan de slutligen reste sig. Flickan grät. Storebror försökte torka hennes tårar med ärmen på sin redan blöta jacka. Sakta gick de därifrån, hand i hand tillbaka över gatan i riktning in mot den söndertrasade staden. Kvar vid gropen låg den röda rosen.
Vad som höll mig tillbaka från att använda mina kameror vet jag inte. Måste ha varit känslan av andakt – att inte störa och objuden klampa in i barnens egen stund, deras egen sorg, deras outsägliga förtvivlan.
Enbart att stå vid sidan om och betrakta scenen gav mig en känsla av att vara smygtittare; att jag inte hade rätt att vara där.
Hemma i Grillby är det ett vitt hål på väggen bland mina bildminnen från krigsåren i Bosnien. En tom ruta där fotot av de sörjande barnen skulle ha fyllt sin plats.
Bilden jag aldrig tog, är faktiskt den jag är mest stolt över. En känsla som bestått under alla dessa år.