Om du vaknar varje morgon, gnuggar gruset ur ögonen, tittar på sovrumsväggen och sedan läser ordet "LYCKA!" i stora, snirkliga bokstäver, blir du lyckligare då?
När du sedan går in i köket för att rafsa ihop en frukostmacka och möts av orden "Älska, glömma, förlåta", kommer du att ägna dagen åt att göra just det? Tillåt mig tvivla.
När de första så kallade väggorden dök upp i inredningstidningarna för några år sedan var jag mycket skeptisk, och jag är det fortfarande.
Det är inte så att jag missunnar andra att tapetsera sina hem med "kärlek" eller "carpe diem". Allt som får människor att trivas där hemma är bra. Jag menar bara att det inte funkar för mig.
Jag vill inte ha väggar som uttryckligen berättar för mig vad jag ska känna eller göra. Då reagerar jag som en trotsig treåring och vill göra precis tvärtom.
Märkligast av allt är de väggord som är helt intetsägande. Vilket budskap vill man till exempel förmedla genom att tapetsera ordet "KITCHEN" ovanför köksbordet? Att det är ett kök, fast på engelska?
Då hade det varit betydligt roligare att klistra upp ordet "Sovrum" ovanför badkaret, eller varför inte parafrasera den surrealistiske konstnären Magritte och skriva "Det här är inget kök" ovanför köksfläkten?
På gamla väggbonader hade man i alla fall den goda smaken att formulera sina hurtfriska budskap på vers:
Var glad som fågeln kvittrar, också en mulen dag. Ont sinne allt förbittrar, men glädjen ger behag.
Sådant känns betydligt mer raffinerat än att tapetsera en hel vägg med det i grunden vackra men ack så överanvända ordet "LOVE!".
Kanske får jag en hel kader kalligrafer och andra skönskrivare på mig nu, men det blir inga väggord hemma hos mig. Hellre väggar som viskar än väggar som vrålar.
Och jag behöver verkligen inte bli påmind varje dag om vilket rum jag befinner mig i.