Hur långt kan människans påhittighet sträcka sig när det gäller kombinationen inredning och framtidens boende? Jag menar, det handlar ju trots allt om att äta, sova och umgås på en väldigt begränsad yta.
I en nyligen utlyst arkitekttävling som jag snubblade över när jag surfade på nätet handlar framtiden om det magiska årtalet 2049. Tävlingen riktar sig till arkitektstudenter, och lockbetet är att studenterna ska ge en glimt av hur vi bor om ett par årtionden. Man efterlyser idéer när det gäller ny teknik, nya material och alternativa livsstilar och det ska bli spännande att se vad de kommer fram till.
En livsstil som kanske inte är så alternativ men som var mer udda förr är ensamhushållen. De har aldrig varit så många som i dag i storstäder där dessutom bostadsbristen är skriande.
Det här är något som byggherrarna i New York har tagit fasta på, och där byggs nya, pyttesmå lägenheter utan kök.
Ja, det är sant – utan kök! Inget för mig som gillar att laga mat och baka. Men för en annan målgrupp är tanken att krogen en trappa ned lagar och serverar din mat, allt från frukost till nattmacka.
I Sverige har vi inte kommit så långt än, det enda jag kommer på är att äldreboenden, seniorboenden och institutioner har det på det här sättet, fast då i en matsalstappning.
Men i takt med att städerna växer torde boendeytorna, vare sig vi vill eller inte, att bli mindre. Enligt FN kommer omkring 78 procent av befolkningen i de utvecklade länderna och 64 procent i utvecklingsländerna att bo i städer år 2050.
Men hur går det här i hop med vårt behov av att hela tiden öka vår materiella levnadsstandard, samla i ladorna och utöka våra revir om vi måste tränga ihop oss i framtiden?
Som jag avslöjade i förra veckans bostadskrönika har jag svårt att slänga saker. Samtidigt älskar jag att shoppa för att uppgradera mitt hem, och vem drömmer inte om ett större boende?