Utöver att erbjuda svalka under dallrande heta dagar så skänker också ett glittrande poolvatten en sorts rofylldhet. Bassängen blir en naturlig samlingspunkt och en estetisk värdehöjare.
Ett tydligt undantag är Sverige. I våra villaträdgårdar är det i stället en helt annan form av rekreationsanläggning som dominerar vyn helt. Den är rund, den är hiskeligt ful och den tar rejäl plats. Jag syftar förstås på studsmattan.
För ett par år sedan skickade en läkare i Helsingborg skrivelser till myndigheterna och uppmanade dem att förbjuda studsmattor, inte av hänsyn till de hoppandes hälsa utan framför allt för omgivningens skull. Läkaren drabbades nämligen av obehag vid ”synintrycket av de hoppande kropparna”. Han varnade för de hälsofaror som han själv hade drabbats av såsom sömnstörningar, trötthet, irritabilitet, huvudvärk, nedstämdhet och risk för värmeslag.
Länsstyrelsen avfärdade läkarens krav, bland annat med motiveringen att ”ljud från lekande barn får generellt ses som ett naturligt inslag i ett tättbebyggt bostadsområde”. Och så är det ju. Barn måste få leka. Och vill de hoppa i den egna trädgården så ska de naturligtvis få göra det.
Som småbarnsförälder lockas jag också av tanken på att sitta i en trädgårdsstol och ta en kopp kaffe i ett par minuter medan ungarna hoppar bort den värsta överskottsenergin. Men i ett avseende är jag ändå böjd att ge Helsingborgsläkaren rätt: ”Det ser estetiskt fult ut när små tomter är fullspäckade av utomhusanordningar som överstiger dess potential”.