Nu tänkte jag berätta om en sak som inte är så himla enkel. Det handlar om samlande och svårigheten att göra sig av med prylar.
I sin extrema form är samlandet en tvångsmässig handling och numera klassad som ett slags tvångssyndrom. Runt 150 000 svenskar kan lida av patologiskt samlande, anser forskare vid Karolinska institutet. Men var går gränsen?
Så här ligger det till för min egen del: jag har svårt att slänga prylar som inte är trasiga och kläder som är hela och rena och rent storleksmässigt fortfarande klär min kropp.
Exempelvis kan en T-shirt jag aldrig skulle använda på jobbet funka när jag går och skrotar hemma en dag och inte träffar folk. En utnött vinterjacka funkar alldeles utmärkt på väderruggiga hundpromenader och den sista slatten av två dagar gammal filmjölk är guld värt att ha i brödbaket. Just därför har prylar en tendens att svämma över hemma.
Å andra sidan har jag inga problem med att göra mig av med saker som jag vet med mig att jag aldrig använder. Det åker jag till second hand med eftersom det gör ont i själen att slänga det som fortfarande duger och jag mår nästan illa av historier om hur nya soffor, köksmaskiner och lampor kastas på skroten för att de ”inte längre passar in i hemmet”. Men som sagt, i grunden har jag väldigt svårt för att dumpa prylar rakt ner i soptunnan. Kan det återanvändas, blir jag desto gladare. Min populärpsykologiska analys går tillbaka till barndomen. Jag är uppvuxen med att inget får förfaras och nu har jag blivit likadan. Svartvinbärsbuskarna MÅSTE skördas. Jag klarar inte av att se bären skrumpna bort, trots att orken tryter.
Att ta till vara, återanvända och hylla det begagnade är tack och lov mer populärt än någonsin. Den privata begagnathandeln växte med två procent i fjol och genom att undvika och köpa nytt slapp vi 1,6 miljoner ton växthusgaser förra året. Så jag är inte ensam om att välja en annan väg i dagens slit- och slängsamhälle. Det är nog där gränsen går för att betraktas som en samlare som tappat kontrollen. Att man ibland (fast helst inte) rensar ut och sen känner sig nöjd för att sakerna inte behövt slängas utan lever vidare genom någon annan.