"Slit och släng din bästa Cadillac, slit och släng din fina båt. Slit och släng din toppenbungalow, det skrattar jag blott åt", sjunger Siw Malmqvist i den gamla schlagern från 1966 och det är förstås lätt att stämma in i hennes förlöjligande av ett slösaktigt konsumtionsbeteende.
Vad många inte känner till i dag är att begreppet slit och släng fortfarande hade en positiv klang för många vid den tiden. En av 60-talets mest tongivande inredningsarkitekter, Lena Larsson, propagerade till exempel för att alla gamla tunga och pompösa möbler skulle rensas ut till förmån för moderna, praktiska och billiga möbler som lätt kunde bytas ut.
Att spara var omodernt. Att slänga tillhörde framtiden.
Lägg därtill rekordår, folkhemsbygge samt en ung, hungrig entreprenör vid namn Ingvar Kamprad och det blir ännu lättare att förstå varför slit och släng-idealet var så populärt.
I dag borde vi förstås veta bättre. Tiderna har förändrats, gud bevars. På 1960-talet dumpade man fortfarande miljöfarliga ämnen rakt ut i havet. Nu för tiden ska all verksamhet vara miljöcertifierad in i minsta detalj.
Ändå kommer jag på mig själv med att gå runt i ett hem som helt och hållet saknar ärvda möbler. Jag har nästan bara inventarier inköpta under 00- eller 10-talen, de flesta hos herr Kamprad.
Gamla möbler är visserligen gedigna men också klumpiga och opraktiska. Dessutom anser jag att antika möbler passar bättre in i pampiga Östermalmsvåningar eller gamla gårdar, än i moderna lägenheter som min.
Att det skulle vara billigare att köpa dyra möbler som håller länge jämfört med att handla billiga möbler ofta är inte heller säkert.
Så jag fortsätter att slita och slänga, eller för att använda Siw Malmqvists ord: "om jag förstör varenda peng så får det bli min egen business".
Björn Lövenlid