Jag ligger på vardagsrumsgolvet och är sur. Har skaffat ny elektronik och nu drar jag sladdar. En gammal skarvsladd måste tas bort, den är förstås prydligt och alldeles för noggrant fäst vid golvlisten. En ny ska sättas dit, det ska gärna bli lika prydligt. Det går sådär. Dessutom har jag köpt en ny högtalarsladd. Den skulle dras bakom soffan, därför köpte jag en svart. Nu har jag tänkt om, den ska dras på ett annat ställe och nu lyser den ilsket svart mot en vit list. Det är fult och gör mig inte mindre irriterad.
Vart tog egentligen det sladdlösa hemmet vägen? Jag misstänker att det hamnat i samma krök av universum som det papperslösa kontoret, men för säkerhets skulle bestämmer jag mig för att kolla upp det. Jag googlar.
”Det sladdlösa hemmet är här!”, utropar en artikel från Aftonbladet daterad 2004. Redan år 2005 kan det trådlösa hemmet, där tv, dvd, internet och musik kopplas ihop utan sladdar, vara verklighet också för vanliga svenssons, fastslår artikeln entusiastiskt.
Nästa relevanta träff är från 2008, där någon frustrerat undrar ”när kommer det sladdlösa hemmet?” i ett frågeforum. År 2011 konstaterar en uppgiven bloggare att det sladdlösa hemmet är ”en imaginär konstruktion”, precis som det papperslösa kontoret. I bästa surt sa räven-anda skriver en butter teknikfantast på forumet Flashback år 2012 att sladdlöst hursomhelst är fjolligt och bara ett bevis på att dagens män inte är lika manliga som förr. (Fråga mig inte riktigt hur.)
Jag blev inte klar med sladdragningen, utan sköt det litegrann på framtiden. Mitt hem får vara fulsladdat ett tag till. Ickefjolligt, om man så vill. Men jag ger inte upp. Nästa år hoppas jag att en snabb googling på ”sladdlösa hemmet” ger massor av nypublicerade utrop av typen ”jippi, äntligen är det sladdlöst i var persons bostad!”. Hoppet ska aldrig dö.