På ett gammalt exemplar av Bostadsguiden ligger en hög glänsande fiskhuvuden. Jag arbetar slarvigt men koncentrerat med sax, förundras över hur lite mat det faktiskt blir kvar när rensningen är gjord. Fattig-Sverige i ett nötskal.
Det är en begivenhet. Sambon kommer in i köket med kameran. När jag senare går ut med fiskrenset känner jag mig tvungen att berätta för en granne vad jag gjort. Johanna har rensat strömming!
Samtidigt: Min mormor hade förmodligen baxnat om hon fått veta att jag vid 43 års ålder aldrig rensat fisk - jag var tvungen att youtuba "rensa strömming" för att veta hur man gör. Det är ju bara dålig överlevnadsinstinkt rakt av.
Jag har en stark nostalgisk känsla inför hur man skötte hushåll förr. Jag tänker mycket och länge på hur min släkt levt, i relation till hur jag själv lever. Vänner (och sambo) fnissar lite åt min kärlek till mangeln - vem manglar 2017? - men jag tycker att det är tillfredsställande. Såhär gör mamma, så gjorde mormor etc.
Nu är sommarstugan min starkaste koppling till hur man skötte hushåll förr. Jag plockar bär, jag städar med kvast, jag skurar trasmattor på bryggan. Jag tänker på farmor Hilda Johanna Åberg, vars namn jag faktiskt bär. Hur främmande skulle inte dragning av sladdar, mexikansk mat i slow cooker och funderingar på om man ska byta från Netflix till HBO vara för henne? Och hur välbekanta skulle inte strömmingens avklippta huvuden på gammalt tidningspapper vara?
Min nästa historiska projekt blir att testa rånjärnet till vedspisen. Det hänger så vackert på väggen och jag tänker att jag en regnig dag i stugan faktiskt ska prova det. Sedan ska jag stå där och drömma om farmor och känna mig jordad.