Ett exempel är de ovidkommande detaljbilderna. Varför visa en närbild på en skål med gurkstavar, äpplen eller omsorgsfullt polerade körsbär? Varför fokusera på något som inte ingår i köpet över huvud taget?
Mäklaren kunde lika gärna ha försökt locka med en söt bild på säljarens nakenråtta. Jag minns fortfarande en annons för en lägenhet vid Linnéträdgården i centrala Uppsala. Ett av fotografierna som mäklaren hade publicerat i anslutning till bostadsobjektet var taget snett uppifrån och föreställde H.M. Konung Carl XVI Gustaf och H.M. Drottning Silvia med entourage.
Under bilden på kungen och Silvia hade mäklaren skrivit: ”Ibland kommer det fint besök!” Säljaren hade alltså fotograferat kungaparet från balkongen när de bevistade något Linnéevenemang. Denna paparazzobild användes sedan som ett säljargument för en lägenhet.
En annan gång såg jag en annons för ett billigt gammalt hus på landet med ”omfattande renoveringsbehov”. Det var en fallfärdig och riktigt ruffig kåk, för att tala klarspråk. Inte nog med att mäklaren hade valt att bara ta exteriörbilder på objektet. Hen hade dessutom valt att bara publicera bilderna i svartvitt på nätet.
Att svartvita bilder är mer förlåtande och konstnärliga än färgbilder än en sak, men här avslöjade bilderna definitivt mer än de faktiskt visade, nämligen att bostaden var i ett sådant oattraktivt skick att det inte gjorde sig bra på normala bilder över huvud taget. Mäklaren hade lika gärna kunnat strunta i bilderna och skrivit: ”Riv kåken och bygg nytt.”