Ibland rusar livet i väg. Tankarna hinner inte gro. Så var det för mig för ett par somrar sen.
Då klev jag av. Hyrde ut min lägenhet över sommaren, tog tjänstledigt för att gå en skrivarkurs och flyttade ut till mammas barndoms ö samtidigt som ladusvalorna återvände till båthuset efter sin långa resa.
Där bodde jag omsluten av ålderstigen skog med vattnet så nära att jag nästan kunde hoppa i från köksfönstret. Jag grävde upp en släktings igengrodda växthus, började odla tomater, zucchini, potatis, gurka, bönor, rödbetor och kryddor, var så gott som självförsörjande. Jag såg ladusvalorna vakta sina ägg, fick upp abborrar med morfars gamla fiskenät, paddlade långt ut i skärgården och tittade på svalorna när de pilade fram och tillbaka för att mata sina nykläckta barn. Jag blev till och med lite uttråkad, en känsla jag nästan glömt.
Och så läste jag äntligen de där författarna som jag länge velat läsa men aldrig orkat eller hunnit. Sådana som Montaigne, Aristoteles och Lotta Lotass. Jag skrev dikter och prosa som jag visserligen gömde undan nästan direkt efter skrivkursen var slut, men som ändå fick inspirationen att återvända och tankarna att rotas.
En sommar som den unnar jag alla. Ibland behöver man andas långsammare för att inte bara leva av farten, utan leva på riktigt. I skärgårdens barska skönhet inser man dessutom en annan sak: Det gäller att njuta medan man kan.
Jag lärde mig det från en berghäll intill husknuten med en kaffekopp i handen. Svalornas ungar hade just tagit sig ut ur båthusets trygghet och flög lika nyfiket som vingligt i det skarpa ljuset. Snart hittade de en övningsrutt som gick runt vårt hus.
Men de hade inte räknat med min halvvilda sommarkatt Sillen, en jägare av rang. Tålmodigt väntade hon vid knuten, iakttog och planerade. Nästan gång en livsrusig svalunge kom förbi var hon redo, hoppade blixtsnabbt upp och slog tassarna om den lille: TJOFS - så var det bittra slutet där.
Marie Ström