För lite mer än två år sedan skrev jag en rad texter på den här platsen om att flytta. När jag tittar bakåt ser jag att många av dessa texter har en underton av panik. Två hem skulle sammanfogas till ett, fyra förråd skulle tryckas ihop i ett. Det var en hektisk tid. Bilen gick i skytteltrafik till återvinningen och under en period tror jag att allt som såldes på lokala loppisen kom från oss. Hemmet tog sakta form, men OJ vad vi tvingades rensa ut!
I dagens överflödssamhälle är det här mångas dröm.Tillfredsställelsen i att ha tid att städa ut på vinden och bli av med kaoset, att ha färre prylar, mindre att städa, mindre att fundera på. Jag skriver under på det, men med kluvna känslor. Man kan verkligen vara fäst vid sina prylar och tillskriva dem ett värde de inte egentligen har, i stunden. Om rensningen är av tvång eller måste kan det bli riktigt känsligt.
Min mormor flyttade på ålderns höst från hus till servicelägenhet. Hon hade inte ork att sköta allt själv, varpå hon fick hjälp av familjen. Det gick undan. Under många år efteråt kunde hon med bitter ton sucka ”den ä väl på bränngropa*” när hon sökte efter något hon inte hittade. (*Soptippen på västerbottnisk dialekt.)
När jag utvärderar min egen utrensning konstaterar jag att knappt minns vad som rensades ut. Men i hjärtat är jag min mormors dotterdotter. När jag dukar fram samma tekoppar för ytterligare ett fika grämer jag mig över att kökskåpen bara rymmer denna enda sort. Så påvert! Och mitt vackra skåp, det kan jag faktiskt sakna! Skåpet är på bränngropa, men alternativ servis står faktiskt i sommarstugan. ”I sommar tar jag hem Bornholmskeramiken till stan igen”, deklarerar jag då och då. Det kommer kanske aldrig att hända, men är en tröst när jag känner ”bränngropssorg” över saknade prylar.