Det börjar sent en torsdagskväll. Housemusiken dunkar dovt genom sovrumsväggen som skiljer vår lägenhet från grannens och höjs mer och mer ju längre festen pågår. Jag slumrar oroligt, vaknar då och då med stresstörda drömmar. Den snabba musiken från surroundsystemet får min puls att rusa. Klockan fyra på morgonen ger jag upp. Med kisande ögon hasar jag ut i trapphuset i min pyjamas. Dörren till hissen är öppen, liksom dörren till den nyinflyttade grannens etta. Jag kliver rakt in. Ett 20-tal berusade personer stirrar på mig.
Det är första gången jag träffar min nya granne, ett 29-årigt Justin Bieber-fan. Han ber om ursäkt och vill skaka hand, jag vänder argt ryggen åt honom. Musiken tystnar. Men knappast för gott, kvällen efter pågår festen till sju på morgonen. Jag biter ihop och stoppar i öronpropparna. På lördagen tröstar jag och sambon varandra med att han knappast kan orka festa tre dagar i rad. Ack så fel. På lördagen är det dags igen. Halv sju på morgonen ringer jag ilsket på dörren. Grannen lovar att skärpa sig och jag lovar i min tur att ringa fastighetsförvaltaren om han inte håller sitt ord.
– Är det lyhört här alltså? undrar han när vi träffar honom i trapphuset i nyktert tillstånd några dagar senare.
Vi bjuder in honom i lägenheten och visar tålmodigt att vårt sovrum ligger vägg i vägg med hans partylya. Jag är inte omöjlig, jag gillar fester och har gärna egna. Fast inte utan att först varna grannarna, och ärligt talat, inte så ofta till klockan sju en vardag nu för tiden. Jag hoppas att vänligheten ska ge effekt. Det gör den inte. Min granne är efterfesternas kung. Vid tretiden på morgonen startar festerna och sedan pågår de ... ja oftast tills jag eller min pojkvän ringer på dörren (det nuvarande rekordet är klockan elva på förmiddagen.) Klockan är halv sju en söndagsmorgon, dessutom en jobbsöndag, när mitt tålamod slutligen brister. Jag tror det är femte eller sjätte gången jag står där, trött med rufsigt hår och ögonen grumliga av utmattning. Grannen öppnar dörren och stirrar medlidsamt på mig med ögonen glansiga av berusning.
– Är det dags nu, säger han långsamt.
– Ja, nu är det dags, svarar jag surt.
Dagen efter mejlar vi förvaltaren.
