Jag är oerhört orutinerad på det här med att flytta ihop. Men nu ska jag i alla fall göra det. Vänkretsen är full av goda råd, allt från allvarliga om hur man ska tänka runt ekonomin, till mer lättsamma om hur man undviker att bli osams om inredningen. Jaså, du misstänker att blivande sambon inte vill ha din mormors kristallkrona ovanför middagsbordet? Det löser man enkelt, du måste bara hitta rätt förhandlingsläge!
Ajdå. Här gick man och trodde att det räckte med att bli förälskad och sedan dyka upp på rätt adress vid rätt tidpunkt med sin flyttkartong i famnen och ett leende. Haha, icke. En annan kompis berättar om hur hon och hennes man i en stund av hetsig flyttirritation börjat skrika på varandra om något så banalt som en matta, ett bråk som de båda minns som Det Stora och Upprivande Mattbråket. Där vill man ju inte hamna.
Vad är rätt förhandingsläge, undrar jag försynt. Jo, förklarar rutinerad kompis. "Tänk på den där galna tapeten som finns i er lägenhet. Var det inte så att han gillar den och gärna vill ha den kvar?" Jaaa, jooo, men jag tyckte också att den var fin och har sagt att jag kan tänka mig att behålla den... "Där hade du ditt förhandlingsläge. Du skulle sagt att du kan tänka dig att inte tapetsera om, men bara ur ditt hjärtas godhet, eftersom du inte är lika förtjust i tapeten som han. Sedan skulle du lagt in villkoret: kristallkronan."
Men näe , är det verkligen så folk gör? Det är väl inte rent spel? Min blivande sambo och jag jobbar inte så. Vi ska gå runt i vår lägenhet och vara rörande överens. Och när vi inte är överens ska vi lyssna på varandras argument och intresserat ta in varandras synpunkter. Sedan ska vi kyssa varandra i skenet av min mormors kristallkrona.
Eller vänta nu!
Plötsligt ser jag scenen framför mig, fast i skenet av EN HELT ANNAN LAMPA. Alltså, en helt vanlig lampa, ingen kristallkrona. Gaaaah!
Det nog bäst att jag är uppmärksam, trots allt. När nästa fönster öppnas för "rätt förhandlingsläge" så hugger jag direkt.