För regnigt. För varmt. För blött. För kallt. För blåsigt. För soligt. För torrt. Sedan jag tog mina första trevande odlingssteg har det perfekta vädret blivit en helig graal. Jag kollar väderprognoserna ungefär fjorton gånger om dagen och lika ofta går jag ut och kontrollerar om de nysådda örterna möjligtvis växt en liten millimeter till den senaste timmen. Oftast har de inte det och oftast kommer jag fram till att det beror på att det behövs lite mer sol/lä/torka/regn. Då flyttar jag örterna till ett lite bättre ställe och tänker att det vore väl inte för mycket begärt med lite nybörjartur med vädret.
Ofta när jag går runt så där och muttrar och svär över vädret tänker jag på min barndom, kanske började min väderbesatthet där. Jag är bonddotter och när jag växte upp var vädret och väderutsikterna en del av vardagen. Under sommarhalvåret hade föräldrarna ständig koll på himlen och på väderprognoserna. Plöja, harva, så, växa och skörda – varje årstid behövde åkrarna ett visst väder för att ge den perfekta skörden. När vädret var bra gällde det att passa på och då kunde arbetet på gården pågå dygnet runt. När vädret var dåligt fanns ibland inte mycket annat att göra än att just muttra och svära. Och vänta. Vädret kunde vara ens bästa vän eller värsta fiende och allt som oftast någonstans där mitt emellan.
Själv verkar jag tyvärr ha vädret mest på fiendesidan. Blad som vissnar, plantor som inte tar sig, frön som trilskas och växter som helt sonika dör. Häromdagen gjorde jag mig till och planterade om en pelargon som började se lite trött ut. Lönen för mödan var att hela plantan klappade ihop på rekordkort tid. Jäkla väder! Och visst är det väl märkligt att grannen på andra sidan häcken verkar ha sådan tur med vädret…
Namn: Linn Kierkegaard