Jag har en dröm. En dröm om att ha en stor trädgård när jag blir stor. En plats fylld av blommor, stora som små, i regnbågens alla färger. En plats där jag har ett litet grönsaksland som jag kan plocka färska grödor från. Men än är det långt kvar till den där drömmen. Långt.
Jag hade ihjäl min första kaktus när jag var tretton år och sedan dess har det varit en enda lång rad av tragedier. Helt ärligt förstår jag inte vad som är fel på mig. Jag har ändå tagit hand om både djur och barn utan att de har avlidit, men så fort någonting innehållande klorofyll kommer hem till mig förvandlas jag till Charles Manson.
Tidigare har jag trott att gröna fingrar kommer med åldern. Eller att man åtminstone inte måste dras med motsatsen – dödens fingrar – hela livet. Men nu börjar jag frukta att det är ett kroniskt tillstånd. Hoppet är dock det sista som lämnar människan och eftersom jag hittills inte har hittat någon kvällskurs i ”hur man vattnar en pelargon” känns det som att min enda chans är att fortsätta pröva mig fram.
En vän som är medveten om mitt problem tipsade nyligen om en blomma som hon trodde att till och med jag skulle klara av. Problemet var bara att när jag kom i väg till blomsterbutiken hade jag glömt bort namnet på den. Kalana ... Kachanal … Kach … stammade jag osäkert fram till en ur personalen som såg ut att tro att jag drabbats av en stroke där och då. Plötsligt brast det för mig:
Ge mig något som kommer att överleva apokalypsen! skrek jag. Det stackars butiksbiträdet tittade förskräckt på mig och svarade att hon kunde visa mig några billiga, mycket lättskötta krukväxter.
Jag slog till på två stycken. En med vita blommor och en med röda som jag placerade i mitt kök samtidigt som jag lovade mig själv att denna gång, denna gång skulle jag minsann klara det. Det var tre veckor sedan.
Nu är bägge döda.
Men drömmen lever än.