”Kirskål” suckade mamma och pekade på ett grönt hav som bredde ut sig i rabatten. Jag förstod inte riktigt vad hon pratade om men av tonfallet att döma var det inte något bra. Ska jag vara helt ärlig hade jag tänkt att de där växterna nog planterats där, jag tyckte det såg rätt lummigt och fint ut runt pionerna.
Men när jag väl degraderat grönskan till ogräs och börjat riva och slita i oändligt långa rötter kände jag att det här mycket väl kunde vara början på en livslång ovänskap. Om inte annat blev det början på en rätt ojämn kamp i rabatten. Vid fikarasten några timmar senare kunde jag räkna in en värkande rygg, två blåsor i handflatan, en solsvedd nacke, en trasig spade, ett fästingbett, två myrattacker och tre dödade påskliljor. Plus ungefär en miljard återstående kirskålsplantor.
Det måste finnas ett enklare sätt, tänkte jag och slog upp datorn. Jag gick ut hårt med sökorden ”kirskål” och ”utrota” och hoppades på en metod som inte innehöll allt för mycket krypande och rotslitande. Men nej, det blir svårt, svarade trädgårdsforumen samstämmigt. Att bli av med kirskålen helt och hållet verkade mer eller mindre omöjligt (vem orkar täcka halva trädgården med tjock plast i flera år?). Återstod alltså att gilla läget och acceptera sisyfosarbetet att rensa bort allt eftersom i all evighet eller till flyttlasset går.
Men just som jag började överväga att låta det flyttlasset gå till ett kirskålsbefriat Norrland dök det magiska ordet ”ätbar” upp på skärmen. Det väckte mitt intresse och snart klickade jag mig fram bland trevliga recept på kirskålspesto och kirskålspaj, och sallad, soppa och godis gjort på kirskål. Att kirskålen dessutom sades bota gikt måste väl också hamna på pluskontot.
Inför rond två i rabatterna är det alltså med lite mer jämnmod jag ser ut över kirskålsfälten. Det kan ju komma en hungrig och giktbruten dag när jag är tacksam över mitt envisa ogräs.
