"Vad har ni för uppvärmning då?" Frågan är obligatorisk, den dyker upp som en betingartad reflex inom 35 sekunder efter det att ordet "hus" första gången nämnts i ett samtal. Och sedan är man snart inne i en livlig diskussion om elräkningar, elbolag, vinterprognoser, kilowattimmar och olika värmesystem.
Allt oftare befinner jag mig i sådana samtal. Jag vet inte om det beror på åldern, på att jag blivit hemskt tråkig eller på att man helt enkelt måste prata om sådant när man flyttar till hus (förmodligen en kombination). Och naturligtvis ska man även hinna med såväl skräckhistorier om andras mardrömslika elräkningar på tiotusentals kronor som skrythistorier om sina egna låga räkningar.
Förra årets milda vinter ledde kanske inte till några obehagliga överraskningar i elräkningen. Men nu lyser rönnbären röda, täta och många i träden och vi som kan vår bondepraktika vet att det är ett säkert tecken på att det kommer en hård, kall och snörik vinter. En potentiellt dyr vinter alltså.
För att ta det säkra före det osäkra har vi satt oss själva på eldiet här hemma. Forna tiders dryga 20 grader inomhus är långt borta. "Varje grads övertemperatur ökar energianvändningen med 5 procent" citerar vi energiläxan och skruvar ned termostaterna, sänker värmen ännu lite mer när vi åker bort, kontrollerar tätningen vid fönster och dörrar, gör rent hus framför elementen och snålar in på golvvärmen.
Målet är att lagom till vargavintern hitta den perfekta balansen mellan att inte frysa ihjäl och att inte riskera bli ruinerade av elräkningen. Vid exakt vilken temperatur den balansen infinner sig har vi inte listat ut riktigt än. Men uppskattningsvis någonstans mellan en rejäl flanellpyjamas och dubbla duntäcken i sovrummet. Och lite närmare en vintervarm pläd över knäna än ytterjacka och stickad mössa i framför tv:n ...
Linn Kierkegaard