Somliga älskar den här tiden på året eftersom de kan krypa upp i soffan och kura skymning i ett ombonat hem. Själv känner jag bara svårmod varje gång jag tittar ut genom fönstret en sen eftermiddag och möts av min egen spegelbild mot en kolsvart botten.
Fönster ska släppa in ljus utifrån, inte reflektera ljus inifrån.
Vi är många som har försökt att kompensera för detta mörker genom att inreda våra hem i så ljusa färger som möjligt, allra helst vita. Samtidigt har trendspanare och inredningsarkitekter, med en dåres envishet, försökt hamra in budskapet att det ”ljusa och fräscha” är så oerhört passé. Våga vara djärv! In med starka färger! In med mönster! Inred med personlighet, vädjar de.
Gärna, svarar jag, så länge jag får ha det ljust.
Jag besökte Spanien nyligen. Där är som bekant soltimmarna mer humant fördelade över året och när folk går in mitt på dagen gör de det oftare för att svalka sig än att värma sig. Möbler i mörka träslag dominerar och det direkta solljuset stängs ute med hjälp av fönsterluckor och tunga gardiner.
Populära begrepp bland svenska mäklare som "generöst ljusinsläpp" eller "högt och fritt läge" klingar helt enkelt inte lika attraktivt i varmare länder där man helst vill fly undan solens obarmhärtiga strålar.
För ett par månader sedan sprang jag på husvisningar och då hände något märkligt. Jag gick ned i gillestugor från 70-talet. Jag hukade under de låga taken, kände de bruna heltäckningsmattorna kittla mina tår och såg det dova glödlampsljuset reflekteras mot träpanelerna och bli ännu dovare.
Det kändes . . . mysigt på något sätt. En stund. Sedan kom den klaustrofobiska jordkällarkänslan tillbaka och jag längtade hem till mina vita väggar igen.
Jakten på ljus fortsätter.
Björn Lövenlid