När jag för drygt ett år sedan lämnade andrahandsträsket och fick min egen bostad var en av de saker jag såg fram emot mest möjligheten att få sätta min egen prägel, på mitt eget hem. För att få inspiration skannade jag inredningstidningar, bloggar och instagramkonton fyllda av bilder som osade shabby chic, marint, 50-tals retro och übermodernt. Så mycket såg så fint ut att jag inte kunde bestämma mig för vad som var mest jag. Därför valde jag att sikta in mig på en sak i taget och började med nya tapeter till sovrummet.
Jag surfade in på första bästa tapetförsäljares hemsida men fick hjärtklappning när jag såg utbudet. 13 000 tapeter fanns i butikens sortiment. 13 000. Jag hann gå igenom 125 varianter innan jag fick kortslutning och lade sovrummet åt sidan.
I stället gick jag vidare till köket där jag hade lyckats bestämma mig för att den tidigare ägarens bruna väggar inte var något för mig, utan att vita väggar var ett vinnande val i kombination med de röda skåpluckor lägenheten redan hade. Jag begav mig till en lokal färgbutik för att köpa vit målarfärg. Men som du som läser det här kanske redan vet finns det ingen väggfärg som heter vit. Däremot finns det krita, socker, snödroppe, lilja, kokos, mjölk, mjöl, grädde och äggskal. För att nämna några. Det tog mig tre veckor och en halv identitetskris att landa i att färgen äggskal passade mig bäst.
Alla dessa valmöjligheter som kommer med lika många krav på ställningstaganden har gjort att jag undviker inredning in i det sista. Jag applåderar mina vänner som orkar engagera sig. Men själv har jag insett mina begränsningar. Jag pallar inte känna efter vilket par gardiner av 500 varianter som är ”mest jag”. I stället har jag struntat i gardiner helt och nöjer mig med att den personliga prägeln på mitt hem får vara röran i hallen och personerna på familjefotona.