Och så mörka jäkla november. Igen… Mörkt när man äter frukost, mörkt när man dukar fram middagen. Oftast mörkt vid lunchtid med för den delen. Mörka och trötta tankar när jag bromsar in bilen på gårdsplanen hemma och kliver rakt ut i det becksvarta. Världen tycks ha krympt – här på en landsbygd utan gatubelysning och stadsljus är det som att den tar slut bara en lamplängd bort.
Det skulle bli lite bättre med mer belysning här ute förstås. Några fler lampor runt huset så man slapp stå här och fumla med nycklarna i mörkret varenda dag. Gärna någon på timer och någon med rörelsedetektor. Lite upplyftande fasadbelysning på det. Och slutligen lysa upp några träd och buskar i trädgården så där fint som hos grannen. Egentligen borde man väl ta tag i belysningen inomhus också, varenda rum skulle må bra av några fler lampor med fint och välriktat ljus.
Men just som jag står och funderar på hur jag ska hitta energin att styra upp fasadbelysning och skruva upp spotlights slår det mig. Att vi varken hunnit klippa gräset eller kratta undan äpplena där ute i trädgården är det faktiskt ingen som ser just nu. Inte heller att både altanen och bilen skulle må bra av en ordentlig tvätt. Blicken vandrar upp längs husväggen och noterar att fönstren som är svårt angripna av både smuts och spindelväv inte alls ser så tokiga ut nu. Inomhus är det samma sak – i mörkret blir alla väggar grå (och nymålade). Dammigt? Jodå, men inte en solstråle att avslöja det så långt ögat kan nå.
Varför egentligen sätta ljus på alla dåliga samveten och ogjorda sysslor när november nu hjälper till att mörka dem? Varför inte bara ge efter för hösttröttheten och passa på att göra inte ett endaste dugg en månad om året? Så får det bli, tänker jag och sjunker ned i tv-fåtöljen. Här har jag en ju en massa inte ett endaste dugg att klara av innan det krävande ljuset återvänder!
Jobbar som: Webbredaktör